Solen skiner och det är nÃ¥gon enstaka plusgrad – nu drar vi pÃ¥ roadtrip! BÃ¥de tränings- och festkläderna är med!

Om du har tråkigt i helgen så har jag en utmaning till dig!

1. Leta upp en trappa, en bit väg, en backe eller en stig. Den behöver bara vara 100 meter lång eller så.

2. Ta dig från trappans början till trappans slut, eller stigens början till stigens slut, på 10 olika sätt. Att springa är naturligtvis ett sätt. Att hoppa jämfota ett annat. Eller gå på alla fyra. Krypa. Grodhoppa. Skridskohoppa. Kullerbytta dig fram. Gå som ett bord. You name it!

3. Berätta hur du gjorde på Facebookgruppen Vägen till Toppform. Kanske kan någon annan låna dina bra sätt. Eller så kan du låna av någon annan.

Det har varit intressant att läsa reaktionerna på det här inlägget och var debatten har hamnat. Det bekräftar rätt tydligt talesättet ”we don’t see things how they are – we see things as we are”. Bloggare har relaterat till det utifrån ett helt annat syfte än det skrevs. Ibland undrar jag om man verkligen läste alla raderna?

Jag menar inte att träningsbloggare tränar för mycket. Herregud – jag vet ju hur jag själv tränar. Otroligt mycket! Och lite för ovarierat för att det ska hålla i längden.

Mitt inlägg handlade inte i första hand om bloggar alls. Det handlar om träningsbranschen! Om instruktörer som inte får betalt som de ska eftersom de ”bara” utövar sin hobby, om att maktfaktorn hos de få(!) som styr är extremt hög och om att det är ironiskt (men dock inte fel – vilket jag poängterade!) att det än bransch där människor som haft någon typ av tvångsbeteende – och fortfarande har – som ska inspirera, antingen genom att vara coach, instruktör eller (det är nu det kommer, det lilla ordet som folk har hakat upp sig på) – träningsbloggare.

I ett annat inlägg konstaterades att hälsa inte har med antalet träningstimmar att göra – utan inställningen snarare än handlingen.

Jag vet att misstolkningar i allra högsta grad beror på den som för ut budskapet. Men å andra sidan – we don’t see things as they are, we see them as we are. Och vi är ju faktiskt bara träningsbloggare. ”Bara människor”. Men om vi inte inser vårt ansvar ja då vill vi både äta kakan och spara den. Någonstans får vi faktiskt bestämma oss. Vi vill inspirera – men vi vill inta ta något ansvar?