Det verkar som om halva bloggflödet var pÃ¥ Nike Blast i helgen. Jag har läst mÃ¥nga, mÃ¥nga blogginlägg om träningsglädjen i Globen – sÃ¥väl ris som ros. Söndagen verkar ha varit en riktig toppendag och jag gläds med hyllningarna över mina fina instruktörsvänner. Well done!

Jag var också anmäld, men saker och ting kom emellan och jag befann mig på en fjälltopp istället. Bokstavligt talat. Att få en liten bit Nikedos ändå är fullt möjligt genom NTC-appen och tja, kläderna finns på nätet. Men hela upplevelsen på Globen förblev jag utan. Jag vet sedan förr att det är grymt häftigt och får vara nöjd med det helt enkelt.

Imorse vaknade jag till en sprakande Norrlandshimmel och har suttit framför datorn och jobbat sedan dess. Det är lite mildare ute och eftermiddagens planer är inte riktigt spikade. Alpint någon timme? Längd i dagsljus eller i mörker på elljusspår? Kanske en sväng på gymmet häromkring? Löpning? Backintervaller med stavar?

Ännu en dag när kylan sträcker sig en bra bit under -20 här i Funäsfjällen. Vi Ã¥kte mot Ramundberget strax efter lunch och trotsade den med mÃ¥nga lager underställ. Vi klarade oss rätt bra fram till liftfärden, dÃ¥ kröp kölden ikapp. Det blev 2 timmars Ã¥ktid innan vi spenderade eftermiddagen med aprés inne pÃ¥ FjällgÃ¥rden. Mysigt som tusan – och väldigt genuint. Min kompis Petter jobbar med turismutveckling här uppe i Funäsfjällen och han berättade om deras arbete och vad som särskiljer Funäsfjällen och skidomrÃ¥dena här med de andra drakarna i Sverige. Jag gillar saker och ting som har en historia bakom sig och föll som en fura. Här uppe finns hur mÃ¥nga historier som helst att berätta – storytelling i sin mäktigaste form!

NÃ¥gon timme tidigare hade vi gjort nÃ¥gra svängar i skogen och ett gäng till i pisten med vÃ¥r andra kompis Simon. Vi träffades alla i Whistler när vi jobbade som skidlärare och medan Simon stannade kvar i Kanada ett gäng Ã¥r sÃ¥ Ã¥kte jag och Petter hem till Sverige och gjorde andra grejer. Det var 6 Ã¥r sedan. Mycket har hänt sedan dess, men mycket är sig likt. Vi är bara lite äldre…

Fjällen är kärva och luften krispig när det är sÃ¥här kallt – men backarna i Ramundberget är faktiskt helt fantastiska. Deras koncept ”bara äkta vara” (alltsÃ¥ inte ett endaste uns konstsnö) ger pister med snällt före som tillÃ¥ter i stort sett all slags Ã¥kning. Skogen är gles och snön lätt och fluffig trots att det inte har snöat pÃ¥ ett tag. Perfekt för alla.

När det blev för kallt värmde vi oss en stund inne pÃ¥ backrestaurangen Rudolf. Det ser kanske inte sÃ¥ mycket ut för världen men deras koncept är himla smart. De säljer tunnbrödrullar med fjällröding eller fjällbeteskött och hamburgare gjorda pÃ¥ kor som betar pÃ¥ här pÃ¥ fjället bredvid skidomrÃ¥det Ã¥ret om. PÃ¥ deras brickor stÃ¥r: Djur som mÃ¥r bra smakar bra. Tänk er kalvar som skuttar fritt pÃ¥ fjället. Dricker vatten frÃ¥n iskalla bäckar. Lever pÃ¥ en kost av lav, orkidéer, blomsterängar och lingonris. Givetvis ger det förutsättningar för ett kött med ett näringsvärde högt över det normala. Men framförallt – djur som mÃ¥r bra. Det är ju sÃ¥ att man blir alldeles kär i det här stället.

Minus 31 och solen strÃ¥lar. Jag sparar mina tÃ¥r och sitter inne och jobbar en sväng. Jag läser om SATS SpÃ¥rvagnshallarna som jag tycker är galet coolt och snyggt. Halva mig vill köpa SATS-kort pÃ¥ studs – och andra halvan vill inte alls. Träning för mig ska vara lustfyllt och roligt och att stressa sig till en köplats hör inte dit. Den allra största anledningen just nu till varför jag inte tränar pÃ¥ SATS är att jag inte vill köa till passen. Till Hot MOJO är det 200 pers i kö. Salen tar 20 personer. Fler coola gym i Stockholm efterlyses alltsÃ¥!