”Jag heter Josephine, är 34 Ã¥r, en vanlig människa som bor i förorten med min familj och som precis som alla andra försöker fÃ¥ mitt liv att gÃ¥ ihop. Eller om man ska tro Katrin Zytomierska sÃ¥ är jag ”en best, en överviktig brud som är osminkad med stripigt hÃ¥r och svettiga kläder.”

Orsaken till detta är att jag för ett år sedan ställde upp på bild i en kampanj för SATS. Jag insåg att det inte var någon fashion styling som det skulle vara tal om men det var okej för mig. Att jag var i sämre form än på över tio år var också okej för jag hade mina skäl till det.

Jag tänkte att det är bra att andra kan se att det är okej och att man kan komma igång med träningen igen även efter ett uppehåll. Jag kunde inte föreställa mig att det skulle göra mig till måltavla för verbal spya från en bloggare som jag knappt vet vem det är, än mindre har något otalt med. Eller att det finns företag som Finest som tjänar sina pengar på att ge personer som denna utrymme.

Jag är ingen samhällsdebattör, jag har ingen blogg eller tidning eller annan medial plattform där jag kan försvara mig mot det angrepp som har riktats mot mig. För det är ett personligt pÃ¥hopp pÃ¥ en privatperson i sin renaste form, inget annat. Och spekulationerna och analyserna som detta pÃ¥hopp har genererat  är mÃ¥nga. Är jag fet, är jag osund, mullig eller ”normal”? Är jag stark eller svag, har jag gÃ¥tt ner trettio kilo, eller kanske upp? Vet jag ens hur man tränar eller lallar jag mest bara omkring bland maskiner och hantlar? Är det eller är det inte okej att se ut som jag? Jag tycker det är jättejobbigt och jag känner mig oerhört utsatt, en rätt rimlig reaktion.”

Resten från Josephine finns på Resumé.

Vi är glada över att ha Anna med oss pÃ¥ Bloggar om träning. IgÃ¥r lyssnade jag till henne en snabbis pÃ¥ Allt om Hälsans pressträff. Sedan höll hon längre föreläsningar pÃ¥ eftermiddagen – och ska sÃ¥ göra hela helgen. Och visst har ni hittat till Sara ocksÃ¥?

Viktiga beslut fattas i magen. SÃ¥ är det för mig. Nu gör jag lite slut med Nike. Jag har aldrig varit lika Nike-frälst som Åsa, men jag har tyckt att Nike varit snyggt och gjort bra grejer. Det gör de fortfarande – men de vill inte att jag ska köpa (jag har rent krasst fel Ã¥lder och fel image).

Jag förstÃ¥r att vissa läser saker och ting rent bokstavligt talat. Det är inte sÃ¥ man ska läsa det här inlägget. Det är klart att Nike vill att jag ska köpa! Men jag upplever att de pÃ¥ senare tid använder en viss kommunikation kring sitt varumärke som inte alls attraherar min kundtyp – därför är jag inte sÃ¥ begeistrad. Jag tycker att det i grund och botten finns en riktigt bra story kring Nike. Om hur det grundades – om coola citat som hänger pÃ¥ väggarna i olika Nike Stores i världen. Men – det är inte sÃ¥ man kommunicerar det i Sverige och där tappar man mig. SÃ¥ som det är nu identifierar mig inte med Nike helt enkelt – och jag rÃ¥kar vara en sÃ¥dan person som ”köper varumärken” för vad de kommunicerar och den känsla de förmedlar – och stÃ¥r för.

IgÃ¥r var jag pÃ¥ invigningsevent för Nikes shop in shop-yta pÃ¥ Stadium Drottninggatan (man har ocksÃ¥ en shop in shop pÃ¥ Intersport som ligger vägg i vägg – ytan pÃ¥ Stadium är däremot lite större). Just dÃ¥ (men inte enbart dÃ¥) blev det sÃ¥ himla tydligt att Nike inte riktar sig till mig – sÃ¥ jag gör mentalt slut nu. Men det var kul sÃ¥ länge det varade!

Jag kommer fortfarande att träna i Nike (läs: jag tycker absolut inte illa om Nike – jag konstaterar bara att jag inte är mÃ¥lgruppen) eftersom jag har mycket Nike hemma (och jag älskar ju Nike Free-skorna!) men det kommer inte att bli med den känsla som jag fick pÃ¥ det här eventet. Sara Althini, det eventet gjorde du riktigt bra och det var dÃ¥ och där som jag fastnade för Nike!

GÃ¥rdagkvällens Nike-event var för mycket yta och för lite känsla. Man lyckades bra med att visa snygga kläder men jag saknade Nikes värderingar. Det var ett ”grunt” event. Och det är sÃ¥klart trÃ¥kigt att säga det eftersom Nike gör mycket snyggt och för att en av mina bästa vänner är en Nike Master Trainer.

I mitt huvud fÃ¥r jag inte ihop hur Nike tänker: jag tittar pÃ¥ trainer teamet och ser en rad kompetenta tjejer och killar som i mÃ¥nga fall är en bit över 30 Ã¥r och jag bildar mig en uppfattning om Nike utifrÃ¥n det. Och jag ser vilken approach Nike tar ikväll – och därmed ocksÃ¥ vem de vänder sig till – och det blir en frontalkrock i mitt huvud.

Jag köper med känsla. Det betyder att jag jag gÃ¥r igÃ¥ng pÃ¥ varumärken (det är trots allt en typ av identitet) och service (bemötande – i butik, kundtjänst, sociala medier eller vad det nu kan vara). Jag kommer aldrig att handla frÃ¥n nätbutiken Zalando eftersom deras SEO-byrÃ¥ är usla pÃ¥ bloggrelationer. Jag kommer heller inte att gÃ¥ tillbaka till Texas Longhorn pÃ¥ Hantverkargatan eftersom det tydligen var mitt fel att jag fick ost pÃ¥ hamburgaren när jag beställde laktosfritt. Mitt hjärta slÃ¥r däremot lite extra för Craft eftersom jag träffat personerna bakom varumärket och de lever verkligen sitt brand och känns äkta och genuina. Jag är en storkonsument av Västerbottensost (det är faktiskt den enda ost jag köper) eftersom det produceras i det lilla samhället Burträsk och det känns därmed ”pÃ¥ riktigt”.

Jag kommer också att sluta som Nike Run Club leader. Jag gör saker med hjärtat.

UPDATE & FÖRTYDLIGANDE: Nike gör snygga och bra saker! Jag känner mig bara inte pratad till som målgrupp. Troligtvis är jag inte heller målgruppen enligt den svenska marknadsstrategin. No hard feelings!

Snyggt? Tveklöst!