Jag minns en gång när jag skrev om att läsa tidningar (inlägget handlade nog snarare om hur jag enkelt skulle kunna spara smarta tips jag läste om) och någon tipsade om Readly i kommentarsfältet. Smart app! Jag signade upp mig för inte så länge sedan och igår fick jag ett nyhetsbrev om att man också kan läsa amerikanska tidningar via appen. Kul!

Bland tidningarna i appen som står på min läslista finns Stark, Outside och Outside Träning, Active Escape, Digital foto, Photoshopguiden, Plaza Magazine, Escape, Fotosidan magasin och kanske en och annan cykeltidning. Allra först ska jag läsa amerikanska Outside med min favorit Julia Mancuso!

Man kan inte anklaga mig för att fega ur de stora besluten. Idag spenderade jag halva dagen pÃ¥ HÃ¥r & SÃ¥nt (frisör i Halmstad) och gick all in pÃ¥ ombre (efter att ha sett en bild pÃ¥ Drew Barrymore) – och lite dip dye. Jag har tänkt pÃ¥ det länge och velat leka med bÃ¥de färg och form. Men, jag bestämde mig till slut för att jag varken var särskilt lila eller rosa (dip dye) och valde istället att ljusa upp längderna pÃ¥ hÃ¥ret men behÃ¥lla en mörk botten. Topparna gÃ¥r Ã¥t aprikos och lite lätt rosa just nu men det är en färgad inpackning som tvättas bort efter ett tag.

Jag har inte riktigt vant mig ännu. Eller snarare – jag vet inte om min omgivning kommer vänja sig? Men med nyinköpa boots i ljust och slitet skinn, pastellblÃ¥tt nagellack frÃ¥n Dior och mina favoritglajjor sÃ¥ känner jag att min look är komplett och jag är redo att leva mig in i hela ombretrenden. Det här var tydligen dagen dÃ¥ jag hade spenderbyxorna pÃ¥ mig…

Så har två av årets första månader passerat och jag har fortfarande inte satt upp några riktigt konkreta mål med det här träningsåret, mer än att cykla och springa millopp då. Det är två rätt luddiga mål, jag har ju inte ens bestämt vilka lopp jag ska springa eller var jag ska cykla. Och det är faktiskt rätt så skönt.

Jag tänkte på det senast igår kväll. Att det var så himla härligt att känna att jag kan sticka ut och träna precis vad jag känner för. Backintervaller kan förvandlas till trappträning mest bara för att det är kul. Det är vad jag kallar kravlös träning.

Kravlös träning är att träna vad som är roligt (det har absolut inget att göra med hur hårt man tränar). För såhär känner jag: jag är en prestationsmänniska. Jag mår bra när det jag gör är bra. Likväl mår jag dåligt (ja, mer eller mindre förstås) när det jag gör är dåligt. Just för att jag har en tendens att fokusera så mycket på prestation i allt annat jag gör i livet är det fantastiskt skönt att ha träningen som en ventil, som en lyckokick. Som en paus i prestationstillvaron där jag får ösa och gasa och maxa av ren glädje. Det är just därför som träningen ger mig energi och det är just därför mina träningsmål allt som oftast handlar om upplevelser snarare än tider. Träningsglädje!