Det senaste dygnet har varit festligt. Jag och Annika påbörjade den långa resan ut till Österskär i går eftermiddag och kom fram lagom till kvällen. Vi var pepp på att fira den här finingen som ställde till med fest och firade #äntligen40! Det var ett stort gäng härliga mycket levnadsglada festprissar som gärna flyger högt, springer långt och cyklar mycket.

Och söndagsmorgonen började med sovmorgon och fortsatte med brunch pÃ¥ Grand Hotel med vackra vännerna Jessica och Åsa med respektive. Jag har ju ocksÃ¥ en respektive – men han är pÃ¥ väg hem frÃ¥n Prag efter ett snabbt halvmarathonlopp. Grand levererade som vanligt, jag äter visserligen inte där varenda dag precis men när jag väl gör det sÃ¥ är det gott!

På väg mot fest!

Vilket festläge! I huset som lyser firade vi.

Dagen efter-brunch!

Jag känner att vi inte riktigt är kompis just nu, Stockholm och jag. Men Stockholm, it’s not you – it’s me! Och även om jag ser fram emot att Ã¥ka härifrÃ¥n om ett dygn sÃ¥ vet jag att jag kommer komma över den här antikänslan som huserar i mig just nu. Stockholm är en fantastisk stad och jag har en fantastisk lägenhet i den bästa av alla stadsdelar och det är skönt att känna att det är just sÃ¥ jag känner i grunden, även om jag ocksÃ¥ är otroligt nöjd med min Stockholmspaus. Med undantag av att jag är särbo istället för sambo förstÃ¥s. Men verkligen inte med undantag av det ständiga resandet. Jag älskar att inte slÃ¥ mig till ro. Just nu i alla fall.

Efter morgonens träningsdejt, promenerade jag mot Västmannagatan och fransförlängning pÃ¥ Puder och sÃ¥ en träff med Karin som ska cykla pÃ¥ Mallorca i typ 3 veckor. Efter det tänkte jag sätta mig i solen pÃ¥ ett fik och äta frukost (ja, klockan var 13 sÃ¥ jag var lite sen…) men – fullt överallt. I och med det blev jag rätt trött pÃ¥ den här stan i synnerhet och stadsliv i allmänhet.

Till slut fick jag plats på espressobaren Sorelle vi bor granne med. Hippt och trendigt och trångt och stökigt snyggt med många stammisar och himla trevlig personal (som alltid). Och då älskade jag Stockholm lite igen. Just för att det är urbant och världsligt och så himla härligt. Men det allra bästa är nog att kunna få leva i båda världar.

Dagens tre följeslagare: iPhone, Happy Plugs och piloter från Bliz.

Eftersom kändisar, oavsett kändisskap, numer ska användas till både det ena (typ Let’s Dance och Mästarnas Mästare) vad gäller innehåll och marknadsföring, så är det inte konstigt att vi typ inte känner igen dem. Det finns inte hur många som helst.

Nuvarande Adidas tribesgänget känner jag faktiskt inte alls igen, och i Stadiums senaste kampanj så är det också många ansikten jag inte skulle reflektera över om jag såg dem på stan. Minus Sofi Fahrman dock.

Denna Fahrmanpersonlighet som jag följer noga vad gäller kreativa projekt. Jag imponeras av mycket av vad hon gör. Men – vad är det hon egentligen menar i den här filmen? Jag förstår inte. ”Om man lunkar hem helt utmattad, så är det inte konstigt om man inte ger sig ut igen. Därför sparar jag mig till hemvägen, då kan jag sluta på topp.” Är det ett träningstips hon delar med sig av? Eller vadå?

Oavsett, så är det snyggt. Jag delar ju hennes filosofi om att inte ha så många mål med löpningen (eller träningen) – eftersom vi har så många mål och krav i allt annat vi gör. Och att hon springer hem till hotell Diplomat är faktiskt roligt. Och så skulle jag önska att hennes outfit flyttade hem till mig!