>

Det var ner jag skulle, inte upp…

Min vikt

Förra veckan var den första riktiga veckan då jag åter kunde ta tag i viktminskandet efter alla utsvävningar som GöteborgsVarvet och Stockholm Marathon innebar (vilka känns som en evighet sedan). Tyvärr visar vågen uppåt istället för nedåt. 0.8 kilo för att vara exakt. Under veckan var jag uppe på allt från 0.1 till 2.0 kilo plus. Därför tar jag det med en känsla av godan ro. För kroppen spökar just nu på flera olika sätt. Men det hindrar mig inte från att säga till mig själv på skarpen denna vecka. Bättre träning och framförallt stenkoll på maten ska leda mig framåt denna spännande vecka. För spännande är just vad det är. Jag lever i min egen dokusåpa och den får mig ibland att vilja skrika och sparka på närmsta stackare, den får mig ibland att vilja krama och och bli bästa kompisar med alla och den får mig ibland att känna hopplöshet och ibland tillförsikt men allt som oftats en enorm lycka trots små ynkliga perioder av helveten. Tänk vad tråkigt livet hade varit utan en utmaning. Går det ens en gång att leva utan utmaningar? Vad ska man då fokusera verkligheten på?>

Grabben gick upp 05.10 för att åka till Göteborg. Jag gick också upp 05.10. För att springa!

30 min

Klockan är 06.15 och jag har redan tränat, tvättat håret och ätit halva min frukost. I vanliga fall skulle jag gå upp om dryga timman. Så det är klart att man mår lite halvrisigt när man går upp 2.5 timmar än vanligt. Men det där illamåendet som sitter i magen och de där ögonen som är så små så små när man först vaknar och går upp, det försvinner allt av sig självt så fort man kommer ut.

Pippifåglarna rabblade ivrigt sina hejaramsor nere i Tanto men jag hörde inte på det örat. Jag var nämligen ute och sprang med Serena Williams. Ett 30-minuters program med 3 fartökningar på 4 minuter var. Men ingen sprint – bara en ”hustle” och det tyckte jag kändes skönt och lagom jobbigt. Klockan var ju trots allt bara halv sex på morgonen…>