Det var ner jag skulle, inte upp…
Min vikt
Förra veckan var den första riktiga veckan då jag åter kunde ta tag i viktminskandet efter alla utsvävningar som GöteborgsVarvet och Stockholm Marathon innebar (vilka känns som en evighet sedan). Tyvärr visar vågen uppåt istället för nedåt. 0.8 kilo för att vara exakt. Under veckan var jag uppe på allt från 0.1 till 2.0 kilo plus. Därför tar jag det med en känsla av godan ro. För kroppen spökar just nu på flera olika sätt. Men det hindrar mig inte från att säga till mig själv på skarpen denna vecka. Bättre träning och framförallt stenkoll på maten ska leda mig framåt denna spännande vecka. För spännande är just vad det är. Jag lever i min egen dokusåpa och den får mig ibland att vilja skrika och sparka på närmsta stackare, den får mig ibland att vilja krama och och bli bästa kompisar med alla och den får mig ibland att känna hopplöshet och ibland tillförsikt men allt som oftats en enorm lycka trots små ynkliga perioder av helveten. Tänk vad tråkigt livet hade varit utan en utmaning. Går det ens en gång att leva utan utmaningar? Vad ska man då fokusera verkligheten på?>
Nu vet jag iofs inte om du kolhydratladdar innan vanliga träningspass, men det kan inte vara svängningarna mellan sockerförbränning och fettförbränning som inte kroppen riktigt gillar?
Så sant! (att fortsätta kämpa trots motgångar) Det finns två sätt att hantera något man bli besviken över:
* bryta ihop och komma igen
* inte bryta ihop alls utan fortsätta på inslagna banan
Du kör ju alltid på sista alternativet, snart lossnar det!!
Självklart blir det nattvandring igen nästa år och du ska med 🙂 Jag har däremot redan nu bokat finväder haha.
Fokusera inte för mycket på vågen. Det är säkert bara vätska 😉
Håller med Magda, det kan mycket väl vara så. Men med stenkoll på kost och med din vinnarskalle är du snart tillbaka på banan.
Tror du har vätska kvar i kroppen sen kolhydratladdningen
Att leva utan utmaningar kallas för att vegetera. Det är inget för oss, Puma 🙂