Planerna blev hastigt och lustigt ändrade i eftermiddag och av bokreleasen blev det inget. Istället gick jag hem mot min tillfälliga Stockholmsbostad och hoppades att någon skulle vara hemma för att släppa in mig. Mamma var fortfarande på jobbet och planerade att gå och träna direkt efteråt men sa att hon alltid kunde ändra sina planer och släppa in mig. Aldrig i livet tänkte jag – jag tänker minsann aldrig offra någon annans träning på att jag måste vänta lite extra. Det känns lite som ett hederskodex eftersom jag själv är så väl medveten om känslan som träningen ger och hur viktig den är. Pappa var också och tränade, fast på ett helt annat ställe, och jag kände mig glad och stolt över mina föräldrar – som de nyblivna femtioåringar de är hoppas jag att de får en kick i baken och börjar tänka mer på sig själva.
Själv gick jag till Mellqvists på Rörstrandsgatan och funderade på livet över en latte och tittade på människorna. Den ena än konstigare än den andra. Trendigare, är nog rätt ord om man är insatt. Rörstrandsgatan kändes plötsligt extremt mycket som söder: det mesta ser slitet ut men är noggrant tillrättalagt. Ta bara Conversen. De ska vara sådär sjaskigt slitna. Inte färggranna och rena som i Halmstad. Tjejparet bredvid mig såg ut som de behövde tvätta kläderna (och kanske rentav köpa nya) men jag kom snart på att de skulle se ut sådär och att jag var jäkligt ocool i mina rena och riktigt tråkigt prydliga Svenssonkläder. Det enda jag hade gemensamt med några av alla de trendiga var mitt skitiga hår. Alltid något!
Efter ett tag kom både mamma och pappa hem från träningen. Pappa berättade stolt att han cyklat uppför Åreskutan (virtuellt åtminstone) medan mamma berättade om de tester hon fått göra på gymmet, hur träningen gick till, hur pigg hon kände sig efteråt trots att hon var trött innan och hur det knä hon ibland har ont i faktiskt ”kändes mycket bättre av att gå upp och ner på den där lådan” och förra veckans joggingtur med brorsan. Och genom deras berättelser såg jag mig själv – hur viktig träningen är för mitt välmående och hur tacksam jag är för att jag upptäckt allt detta. Jag lämnar förnöjt kvar mina rätt så nya Nike Free här hos mamma i Stockholm (som jag en gång råkade glömma kvar av misstag). De har kommit till en träningslycklig ny ägare. Det är här de hör hemma!
Utanför dörren till Mellqvist. Lite coolt. Lite sjaskigt. Väldigt trendigt.
