Det här med att vara still och inaktiv passar inte mig. Inte för att jag längtar efter svett och mjölksyra – utan mest för att man inte upplever så himla mycket i en fåtölj. Det är väldigt tråkigt helt enkelt. Vi kollar på serien The Fall om kvällarna och jag lyssnar på ljudboken Fallvatten på BookBeat. Jag jobbar på som vanligt med min MacBook i knät och jag äter Naproxan och stark Alvedon.

Igår hämtade Viktor mig utanför huset. Jag tog hissen ner och så åkte vi några hundra meter till InMo där han jobbar för att stämma av lite nervbanor och rörelser i Redcord. Det gick oväntat bra och jag kunde ha raka ben i Redcorden utan att få ont vilket var ett litet glädjepiller i sig. Kvällen innan hade jag gått tvärs över gatan och tillbaka och efter den utflykten hade jag så plötsligt ont i knät att jag fick Citodon utskrivet.

I allt det onda vet jag ju att jag inte har fel på vare sig knä eller vad. Det är bara nerver som spökar. Men det gör ju lika ont för det!

Idag jagar jag min magnetröntgen som jag blivit lovad den här veckan – imorgon är det fredag och jag har en känsla av totalt oflyt i den här processen. Fick en chock när jag fick höra att röntgensvar kan dröja i veckor dock, en frustration kring ett sådant passivt liv i väntande har jag ärvt från min mamma. Nu har jag levt så mycket i väntan på en röntgentid att det upptagit mina tankar men en tid kommer inte att förändra något – det som eventuellt förändrar något är eventuell behandling efter att man fått svar. Att vänta i veckor på det har jag varken lust eller tid med.

Däremot har jag tid att lägga ytterligare pusselbitar; som hur jag upplever skillnad i känslan efter små, små övningar i Redcord till exempel. Det som är frustrerande med pusslet är beroendet av andra människor; det gör så otroligt stor skillnad om man träffar rätt i de människor man möter och som man behöver hjälp av. Så är det visserligen oavsett vad man gör i livet men det blir så påtagligt i ett sådant här läge.

Och det skulle heller inte förvåna mig om jag bara vaknade upp en dag och inte hade ont alls. Då skulle jag fira med att vintertälta. Det ska jag göra så snart jag inte har ont i benet!