Jag är med i en liten ruta i tidningen Amelia och pratar om morgnar. Min dag blir bäst när jag har en medveten morgon. Alltså när jag styr över min morgon och väljer hur den ska bli. Det finns liksom morgnar – och så finns det morgnar.

De senaste veckorna när min mormor och morfar tagit hand om Hazel har mina morgnar varit hastiga. Det har visserligen varit skönt att kunna gå upp ur sängen en kvart innan jag ska vara på jobbet, men det betyder också att jag slarvar med mina morgnar och tar inte hand om dem. De blir hastiga och lite vettlösa.

Imorse var första morgonen med Hazel på många veckor här i Åre. När jag har henne så skärper jag mig; jag går och lägger mig i tid eftersom jag vet att vi ska ha en morgon tillsammans dagen efter – och jag vill att den ska vara fin.

När klockan ringer vaknar vi tillsammans. Vi tittar sömndruckna ut mot världen och kollar vad det är för väder – och hur kallt det är. Sedan går vi ut en timma. Imorse tog vi ett varv på sjön i snabb takt. Det är så ljust ute nu att jag undrar varför vi är alldeles ensamma mitt i Åre trots att det är sportlovsrusch. Men resten av världen sover för att det är tidig morgon; det är bara vi och morgonsolen.

Den där timmen gör mycket för insidan. Det hade inte spelat någon roll om vi istället sprungit eller åkt skidor; hur jag spenderar min morgon blir ett aktivt val och det sätter ribban för resten av dagen. Den blir inte bara som den blir – den blir som jag vill.