Många av oss som tränar mycket och regelbundet får ibland frågan hur vi orkar. För mig är det enkelt: ja jag blir fysiskt trött av träningen i mina muskler, men jag blir även full av energi i kroppen så i längden blir det som en positiv spiral. Men, och jag tror att det är oändligt viktigt att poängtera, det är inte så jäkla kul jämt. Jag själv är inte tokmotiverad varenda dag.

Jag kan elda på motivationen genom att träna olika saker, köpa träningskläder, läsa bloggar och tidningar och allt det där – men trots alla hejarop genom shopping och ord så är det fortfarande inte toppskitjäklakul alltid. Därför är jag heller inte helt övertygad om den numera erkända begreppet ”motivation är något man förtjänar”. För nä, ibland är omotivation helt oförtjänat och då sitter man där och fattar ingenting. Hello what happened?

Jag tror att man kan få motivation och ja, motivation kan man förtjäna. Men omotivation behövs ibland för att elda på mer motivation.

Man förtjänar motivation när man börjat med en förändring och ser resultaten av den. Kicken från upptäckten av definierade muskler, snabbare löparben eller en mer hälsosam siffra på vågen ger ordentligt med bränsle till den fortsatta träningen. Men, det är svårt att komma till en förändring utan att faktiskt börja på den. Och som bekant är det första steget jäkligt högt. Därför behövs motivationen, kanske mer än någonsin, även i början – trots att man inte riktigt förtjänat den än. I den inledande motivationen är nyårslöften inte att förringa. De ger en spark i baken – även om den är lätt och kort. Hejarop i form av tidningsartiklar och blogginlägg, roliga träningskläder och TV-program taggar till en och puttar på i rätt riktning för att den motivation som man förtjänar sedan ska ta vid.

Trots att kroppen blir starkare, benen snabbare och allt det där man blir så väldigt glad och taggad av så händer det att man vaknar upp och inser att man är uttråkad. Att det som var så roligt igår inte är lika skoj idag. Och man är rädd för att den motivation och framgång man har haft har övergett en. Vad fan hände?

Man kan tröttna även på allt det som är underbart och fantastiskt!

Tänk dig en varm sommar. Det är över 30 grader varje dag, solen steker och himlen är ständigt blå. Man skrattar av lycka i början. Sommardagarna leker, huden är gyllenbrun och varje dag är en sommarfest. Dagarna går och blir till veckor och det börjar bli jobbigt med den tryckande hettan, värmen som alltid tränger sig på och solstrålarna man inte kan gömma sig från. Vattnet sinar i brunnarna, flugorna surrar i ögonen och längtan efter doften av sommarregn sveper in över gatorna. Man börjar förbanna solen. Även den mest inbitna soldyrkare börjar längta efter regn!

Man kan tröttna på allt – även om det är underbart och fantastiskt. Men så kommer ett sommarregn och man får tid och tillfälle att pusta ut och svalka sig lite, och att börja längta efter allt det där som är underbart och fantastiskt igen. Som träning. Adrenalinkickar. Lyckorus. Härliga minnen. Svett som rinner och puls som maxas. Ben lika fulla av spring som av mjölksyra. Träningsvärk och ett och annat skavsår. Ögon som glittrar och en kropp som lever. Det är bara det att allt det som är roligt faktiskt inte är roligt jämt – för någon. Men glädjen kommer tillbaka, kanske ännu lite starkare och ännu lite envisare, efter ett sommarregn.