När jag känner mig riktigt inspirerad kan jag flytta berg. När jag hör talas om totalt galna bedrifter känner jag ett sug efter att tänja på mina egna gränser. Det är då jag börjar ifrågasätta förnuftet som omgivningen sätter. Är det så hemskt och så extremt och så galet i all sin negativa bemärkelse att våga utmana sig själv? Att vissa bestiger Mount Everest, paddlar runt USA eller åker på ishavsexpeditioner anses som rätt coolt men när jag själv ska göra något som vanligtvis inte görs i en handvändning, ja då är det stopp och belägg och ifrågasättande om det jag pysslar med kan vara direkt farligt.

I mitt tycke har vårt bekväma liv flyttat på gränserna för vad vi tror att vi kan göra. Den ytan som förnuftet huserar inom har krympt betydligt. Förut gav sig sjömän ut på strapatser som varade i flera år och visste inte om de någonsin skulle komma hem igen. Idag ifrågasätts jag när jag ska ut på långpass i 6 timmar. Är jag riktigt klok?

Det är ytterst få som skulle komma på tanken att överhuvudtaget utmana sig själv. Ofta med förklaringen att ”det går ju inte”. Jag läste ett inlägg på diskussionsforumet på Viktklubb om en tjej som undrade om hon skulle ta sig ut och gå en promenad nu när det var kallt, mörkt, ruggigt och det blåste. Jag har två ord att säga om det: why not? Jag tycker att den kommentaren är ett typexempel på att vi själva är vår enda begränsning.

I Biggest Loser ”gåggar” de tävlanden ett marathon, trots kraftig övervikt. Det går inte jättesnabbt, men de flesta fullföljer. Tänk er kicken efter en sådan fullföljd utmaning. Jag tycker att det är helt fantastiskt – och ett tydligt bevis på vi är vår enda begränsning. Ofta är det i oss själva som vi fastnar. I tankefällan som lurar oss och säger ”nej det går inte”. Tänk vad vi skulle kunna göra om vi bara vågar inse möjligheten!