I sommar ska jag och Annika springa Jämttriangeln. Hur svårt kan det vara liksom?

Jämttriangeln är en klassisk vandringsled som går mellan Storulvån, Sylarna och Blåhammaren. Sträckan är några kilometer från 50 och man brukar gå den i tre etapper med två övernattningar. Vi tänkte först springa den med en övernattning, men sedan blev vi snåla (det är långt ifrån gratis att bo på fjällstation) och tänkte att va fan – vi springer väl allt på en gång då.

Det hela känns rätt så görbart även om det alltid är vanskligt med terräng för det tar alltid längre tid än man tror. Det är lite drygt 60 dagar tills det är dags och även om jag inte sprungit mer än ett marathon sedan förrförra sommaren (då jag sprang mer än 50km på Tjejmarathon) så är jag inte så rädd för distansen i sig. Mitt distansrekord ligger på 8 mil så jag har rätt bra med marginal innan jag tycker att det är långt på riktigt.

Däremot har jag faktiskt mycket enklare att springa asfalt än terräng. Min kropp beter sig i vanlig ordning tvärtom för hur det borde vara. Terräng är ju skonsamt och asfalt hårt? Yeah right. Mitt ena knä (jag glömmer alltid vilket) brukar alltid protestera efter dryga 2 mil terränglöpning och visa tydliga tecken på överansträngning. Men med lite prehab och terränglöpning inför det stora äventyret så ska nog det där ordna sig också. För hur var det nu – hur svårt kan det vara?