Så har två av årets första månader passerat och jag har fortfarande inte satt upp några riktigt konkreta mål med det här träningsåret, mer än att cykla och springa millopp då. Det är två rätt luddiga mål, jag har ju inte ens bestämt vilka lopp jag ska springa eller var jag ska cykla. Och det är faktiskt rätt så skönt.
Jag tänkte på det senast igår kväll. Att det var så himla härligt att känna att jag kan sticka ut och träna precis vad jag känner för. Backintervaller kan förvandlas till trappträning mest bara för att det är kul. Det är vad jag kallar kravlös träning.
Kravlös träning är att träna vad som är roligt (det har absolut inget att göra med hur hårt man tränar). För såhär känner jag: jag är en prestationsmänniska. Jag mår bra när det jag gör är bra. Likväl mår jag dåligt (ja, mer eller mindre förstås) när det jag gör är dåligt. Just för att jag har en tendens att fokusera så mycket på prestation i allt annat jag gör i livet är det fantastiskt skönt att ha träningen som en ventil, som en lyckokick. Som en paus i prestationstillvaron där jag får ösa och gasa och maxa av ren glädje. Det är just därför som träningen ger mig energi och det är just därför mina träningsmål allt som oftast handlar om upplevelser snarare än tider. Träningsglädje!