Jag hade två veckor på andra sidan Atlanten med ganska dekadent kosthållning. Det kändes som att allt jag drack var strawberry daquiris och jag passade på att äta bagels och muffins och islattes och god knows what else – eftersom jag inte ”får” äta sådant hemma. Jag levde i tron att ”äsch det gör inget – vi promenerar ju så mycket ändå”. Tji fick jag. I Kanada fanns inga trottoarer att gå på och den dagen Grabben skulle promenera till köpcentret – medan jag och min kompis åkte runt i en bil för att uträtta ärenden till hennes bröllop – förklarade han det som en promenad på liv och död bland jättetruckar. I Kanada blev det således inte så mycket promenerande. Men mycket bufféer och bagels.

När vi kom till Miami ökade mitt intag av allehanda daquiris. Bagelsintaget föll ganska dramatiskt men vi festade på både förrätt och varmrätt på kvällarna. Antal steg ökade eftersom vi gick i mer än en timma varje dag – och kanske var det allt promenerande som gjorde att nu när jag kommit hem från resan och ställt mig på vågen, faktiskt inte gått upp ett enda gram. Det känns både ironiskt men fullt verkligt.

Gång på gång har jag bevisat för mig själv att semester är bra för vikten. Min strategi borde vara att ha semester jämt.