Träningen med PT-Fredrik gick bra. Vi körde styrka för bröst, biceps och triceps. Som vanligt kände jag mig stark i vissa grejer och urusel i andra övningar. Har svårt att ge järnet på allt. Det blir för mycket att fokusera på. Idag var det sidplankan som jag hade svårt för. Tappade balansen hela tiden. Kände inte att det tog på rätt ställen. Det var bara dåligt helt enkelt.
Efter styrketräningen hade jag ett viktigt uppdrag. Att följa med Grabben på hans 32-kilometrare. Inte till fots, men med bil. Med mig i bilen hade jag ett gäng kexchoklad om energin skulle tryta men mitt mesta syfte var nog att dela upp rundan mentalt. Att stå och heja lite på utvalda ställen för att ge lite motivation. Jag tog min uppgift på fullaste allvar. Körde några kilometrar, stannade och väntade in, körde igen, stannade, körde, stannade. Hela rundan igenom. Kexchokladen ville Grabben ha först när han gått i mål – så jag körde runt med dem alldeles i onödan…
Kexchokladen! (Jag åt inte en enda…)
Där kommer han!
…och där försvann han!
Jag spanar!
Var är han? (i skogen!)
Ute på vischan…
Mera span!
Långt där borta kommer han!
Och nu är han i mål!
