Jag har tränat löpning i grupp – inomhus. Training for runners som körs på SATS kan slänga sig i väggen. Running Club, som löpträningen i gruppform heter på Balance, körs på löpband och är ungefär hur jobbigt som helst.

Intervallupplägget var enkelt (att förstå): 1, 2, 3, 4, 5, 5, 4, 3, 2, 1 minuts intervaller med 1 minuts vila mellan varje. Vi skulle hålla ungefär samma fart hela tiden och jag gick ut i en beskedlig hastighet. De första intervallerna gick fint. När vi var uppe och skulle köra 4 minuter började mitt pannben gnagas sönder. Jag började tänka negativa tankar. ”Fan vad långt det är”. Jag började räkna sekunder och det gick alldeles för långsamt. När vi intervallat i 2 minuter kändes det som om det gått en evighet. Det enda som alltid gick fort var den sista minuten. Jag kan alltid besegra 1 minut – oavsett hur många minutrar vi kört innan. Men 3, 4 och 5 minuter är jag för dålig på. Där går gränsen för vad jag mentalt kan hantera mentalt i jobbighet. Än så länge.