Lucka 16 bjuder på en tillbakablick på mina starkaste träningsminnen. De är många!

Jag minns inte hur mina galenskaper började. För nog är det dem jag minns mest. Alla galna utmaningar. Men också alla de löppass jag sprungit tillsammans med ensamheten. Främst runt Årstaviken. Min hemmarunda. Varv efter varv i mörker och tystnad trots att det var mitt i stan. Och ett varv på Stockholm marathonbanan en helt vanlig vardagskväll klockan 23 eller en supertidig morgon. Eller när vi sprang Lidingömilen en midsommaraftonskväll för några år sedan. Lika tyst och lika tomt då. Vi ägde!

De starkaste minnena är det jag gjort för ganska länge sedan. Kanske är det sÃ¥ att upplevelsen mÃ¥ste bearbetas lite innan den ligger tydlig i minnesbanken. Jag minns när jag sprang marathon pÃ¥ löpband – kanske var det den första utmaningen av alla? Receptionisten visste inte hur lÃ¥ngt ett marathon var men när vi var klara grattades vi med varsin proteinshake och veckan efterÃ¥t hade de satt upp en lapp och uppmanade fler att upprepa vÃ¥r utmaning. Jag minns 24-timmarsloppet i stekhettan. Jag minns 12-timmarsloppet, fast inte lika mycket. 24-timmarsspinningen minns jag knappt alls, och inte heller mÃ¥naden jag gjorde 30 mil till fots heller, men det beror nog pÃ¥ att det hände alldeles för nyss. Det har inte tuggats klart i hjärnbarken än. Men det kommer nog.

Gemensamt för mina minnen är att jag minns glädjen. Styrkan. Oövervinnerligheten. Känslan av att vara stark.