Mia skriver klokt om överträning och säger bland annat att det är inte den som tränar hårdast och mest som blir bäst, utan den som faktiskt tränar smartast och balanserat! Det hänger så väl ihop med min för mig nykläckta insikt att ju mer man tränar desto viktigare blir det att träna varierat. Men det är ändå Rogers kommentar till Mias inlägg som fastnar på riktigt. Så förnuftigt att jag snor det rakt av från Roger:
Bra skrivet – undrar om det inte hänger ihop lite med att träningen ger så starka (endorfin?)kickar också.
Många blir nog helt enkelt beroende och får, som vid alla beroenden, svårt att kontrollera sina tankar och beteenden innan gränsen för förmågan, fysiskt eller psykiskt, passeras.
Jag tror att man ska ta t.ex. skuldkänslor för att man tvingas prioritera bort eller planera om sin träning som allvarliga varningssignaler. Likaså om träningen tränger undan mycket annat viktigt och roligt i tillvaron.
Träning kan ju ta väldigt mycket tid i tillvaron, inte bara själva träningen utan också allt (visserligen roligt men ändå tidsödande) tänkande, läsande, shoppande etc som så lätt kommer med på köpet när man hittar ett nytt intresse.
Jag tror helt enkelt att det är rätt lätt att i grunden sunda träningsvanor förvandlas till ett nästan tvångsmässigt beteende. Och det riskerar att bryta ned socialt och psykiskt långt innan det märks fysiskt i form av överträning, kanske?
Se upp för varningssignalerna helt enkelt och tänk på att fysik och psyke hänger ihop, mer än vi kanske alltid har förmåga att förstå.