Jag flög från Ängelholm till Bromma i eftermiddags. Varje gång jag landar på Bromma efter en sådan flygning så längtar jag tillbaka. Inte till Skåne och Halland men till känslan. Ängelholms flygplats ligger mellan åkrar och där råder lugn och stillhet. Man är ”du” med de som jobbar där och på flyget, som ofta är bekvämt (men oekonomiskt) halvfullt, så är man en skara stammisar som känner igen varandra. Flygvärdinnorna på Kullaflyg går i jeans och är alltid trevliga och verkar ha kul på jobbet. Det märks. Det är ingen trängsel och ingen stress. Det är långt, långt ifrån Stockholms lokaltrafik.

Att landa på Bromma är däremot mycket, mycket lugnare än att ta tåget och hamna på Centralen. Herrejösses vilken chock man får! Det är folk och det är trängsel och det är armbågar och det är skyndaskynda och det händer grejer åt alla håll och kanter. Ungefär som dagens pass poweryoga på Sportlife Garnisonen. Jag hängde knappt med bland alla rörelser och hunden som vi höll i 0.75 sekunder. Vi gjorde typ allt och lite till. Efter 20 minuter undrade jag om det fanns positioner kvar att göra till resten av klassen men det fanns det faktiskt.

Trots det lite stressiga passet så var det en instruktör som log med hela ögonen och leendet hördes ända ut i rösten när hon pratade. Sådant gillar jag. Det ger träningsglädje! Däremot hade jag gärna hållit lite längre i vissa rörelser och jag kan knappt tro att jag skriver detta själv – vill jag göra hunden längre? Herregud!