Som du ser på bilden nedan är morgondagens spinningsal redo. Om ni tittar noga ser ni en grön cykel. Den är min. Och snart kanske din?

Jag laddar med mat och godis ikväll. Ja faktiskt! Fast just nu är jag hur mätt som helst och ångrar den där sista godisbiten. Varför blir det alltid så? Och varför finns det alltid godisbitar i påsen som man liksom inte gillar och därför väljer sist – trots att man i butiken bara stoppar i bitar i påsen som man faktiskt vill ha och tycker om. Nä, jag är ingen bra godisätarperson så det är lika bra att jag inte börjar öva på den färdigheten.

I övrigt har jag fortsatt att fundera på hur svårt det där spinningdygnet egentligen kan vara. Jag tänker på tjejen som nyss suttit på en roddmaskin i 26 timmar. Hon gjorde det solo (fast med sällskap bredvid). Sjukt strongt! Men så slog hon världsrekord också. Hon skriver på sin blogg att hon förberedde sig minutiöst – och det gör mig plötsligt nervös.

Jag är nog ganska dålig på just förberedelser. Det är därför jag inte är någon tävlingsmänniska. Det enda jag förbereder mig med är att tänka ”hur svårt kan det va”. De prylarna jag köpt har jag köpt på inrådan av andra. De gångerna då jag cyklat i 12-13 timmar har jag inte haft nåt alls med mig. Inte ens vadderade cykelbyxor. Vad är det egentligen man gör när man förbereder sig om man inte bara tänker på hur svårt det (inte) kan va?

Bilden är tagen av den här killen.