Jag funderar på det emellanåt. Att det är så svårt att vara nöjd. Och jag kom fram till att jag alltid jagar något bättre. Det spelar ingen roll hur bra jag har det nu. Hur bra jag mår. Hur lycklig jag är. Det kan ju alltid bli lite bättre. Och jakten förtar lite av nuet, kastar lite skugga över solskenet jag faktiskt badar i.

Men jakten på något bättre är också positivt. Det finns en tydlig drivkraft inombords. En motor som hela tiden är igång, som ser möjligheter och inte låter sig nöjas med det som är bara för att det är enkelt och bekvämt.

Som vanligt handlar det om att hitta balansen. Att påminna sig om när det går bra och att påminna sig om att stanna upp och njuta. Låta prestationerna sjunka in innan nya kickar ska hittas. Innan nya utmaningar ska besegras. Men att inte heller stanna upp för länge och segla på gamla meriter. Det blir snabbt ett sjunkande skepp.

Jag har inget bra svar på hur balansen ska uppnås. Det enda sätt jag vet är att stanna upp och påminna sig själv. Men det är ju lätt hänt att jag glömmer just det. Alldeles för lätt hänt.