Träningsglädje

Jag älskar kontraster. Som att köra genom en snöstorm och sedan möta kvällen med världens golden hour i torsdags. Umgås med allt och alla mest hela tiden och sedan dra in tystnaden i djupa andetag sent om kvällarna. Köra E4:an söderut och sedan svänga av på den minsta lilla slingriga väg jag åkt på.

Vid vägs ände mötte jag min vän Ella och hennes pojkvän för att skjuta lerduvor. Det var mitt första steg mot att ta jägarexamen. Jag hade aldrig skjutit med något innan men det var kul. På ett sätt knepigt att jag faktiskt hanterade ett riktigt vapen – ett hagelgevär. Den typ av vapen används främst vid jakt på småvilt och fågel vilket är den jakt som jag är mest intresserad av med tanke på att jag har en fågelhund.

Jag lyckades träffa några lerduvor och var nöjd med det, men inser också hur mycket jag måste träna på detta. Givetvis har jag blåmärken på axeln efter rekylen som blir av geväret när skottet går iväg. Jag gissar att man alltid lär sig den hårda vägen när det kommer till vissa saker…

Efteråt körde jag vidare mot Stockholm och en lånad lägenhet på Kungsholmen. Våren närmar sig framför mina stora solglasögon och drinkar på Tap Room, frukost på Brillo och Norr Mälarstrand utanför fönstret är återigen en kontrast till den dag som var igår, eller i förrgår. Jag gillar det!

Alldeles snart far jag söderut. Första stoppet blir i Hälsingland och att byta till sommarhjul – när jag kommer tillbaka till Åre är det en bit in i maj. Det är ju hisnande ändå hur fort tiden går!

Andra stoppet blir i Öregrund och ett besök hos min kompis Ella. Jag har bestämt mig för att ta jägarexamen och första steget mot målet ska tas på fredag enligt plan. Övriga steg innefattar att bland annat plugga på ny kunskap och helst boka in mig på en kurs och dessutom vidareträna min hund Hazel, men jag har inte riktigt kommit så långt. Ett steg i taget och så vidare…

Såhär såg det förresten ut hemma hos Ella i juni förra året under några av mina bästa sommardagar:

Till helgen åker jag vidare mot Stockholm och då är det tydligen Valborg. Jag har så många vänner jag vill träffa att jag knappt kan hejda mig men det ska nog ordna sig – trots att dagarna går lite för snabbt när man har roligt. Jag har dessutom packat både träningskläder och SATS-kort så den delen ska nog också ordna sig.

På den här bilden sitter min kompis Katta under ett tåg i Storlien. Inga konstigheter. Det skulle ändå inte rulla någonstans. Jag ser fram emot bra cofficehäng med henne nästa vecka!

Och om en vecka flyger jag till Manchester och kör till Lake District där vi ska hänga i några dagar. Lyssna till brittisk dialekt, gå på hike och jag ska för en gångs skull dricka öl. Det blir ljuvligt!

…but a happy giant epic leap for me. Ungefär så skrev jag på Instagram. Alltså; att för första gången på länge packa ner träningskläder i väskan. Att byta om. Gå in på ett gym. Och träna. Lyckan i det! Äntligen!

Om några dagar är det tre veckor operation och jag känner mig extremt tjatig som skriver det men tacksamheten vet inga gränser. Och jag är dubbelt glad av att ens känna tacksamhet. Det blir som en positiv spiral in i oändligheten.

Jag drog av det plåster som skyddat ärret på ryggen i förrgår. Det är någonstans mellan 5-10 cm långt och inte särskilt snyggt. Men det får vara som det är. Ett minne som jag bär med mig och som påminner om tacksamhet och att jag är glad för varje steg jag kan ta utan att ha ont. Smärta glöms bort för snabbt annars. Minnet är smart uttänkt på det sättet. Jag glömmer lätt det jobbiga; som evigheten mellan mil ett och tre när jag springer långt.

Första gympasset blev fokus på core. Jag vill vara noggrann med att lära nervbanorna ta rätt väg ut i musklerna. Det är kanske inte exakt vad som händer i kroppen, men det är så jag upplever det. Jag körde några liggande coreövningar med medicinboll (bland annat denna) och i TRX. Framöver ska jag boka in mig för några pass med Redcord; stabiliserande träning är bra och ger bra förutsättningar för att träna tungt och hårt när den tiden kommer.