Det här med att vara still och inaktiv passar inte mig. Inte för att jag längtar efter svett och mjölksyra – utan mest för att man inte upplever sÃ¥ himla mycket i en fÃ¥tölj. Det är väldigt trÃ¥kigt helt enkelt. Vi kollar pÃ¥ serien The Fall om kvällarna och jag lyssnar pÃ¥ ljudboken Fallvatten pÃ¥ BookBeat. Jag jobbar pÃ¥ som vanligt med min MacBook i knät och jag äter Naproxan och stark Alvedon.
Igår hämtade Viktor mig utanför huset. Jag tog hissen ner och så åkte vi några hundra meter till InMo där han jobbar för att stämma av lite nervbanor och rörelser i Redcord. Det gick oväntat bra och jag kunde ha raka ben i Redcorden utan att få ont vilket var ett litet glädjepiller i sig. Kvällen innan hade jag gått tvärs över gatan och tillbaka och efter den utflykten hade jag så plötsligt ont i knät att jag fick Citodon utskrivet.
I allt det onda vet jag ju att jag inte har fel på vare sig knä eller vad. Det är bara nerver som spökar. Men det gör ju lika ont för det!
Idag jagar jag min magnetröntgen som jag blivit lovad den här veckan – imorgon är det fredag och jag har en känsla av totalt oflyt i den här processen. Fick en chock när jag fick höra att röntgensvar kan dröja i veckor dock, en frustration kring ett sÃ¥dant passivt liv i väntande har jag ärvt frÃ¥n min mamma. Nu har jag levt sÃ¥ mycket i väntan pÃ¥ en röntgentid att det upptagit mina tankar men en tid kommer inte att förändra nÃ¥got – det som eventuellt förändrar nÃ¥got är eventuell behandling efter att man fÃ¥tt svar. Att vänta i veckor pÃ¥ det har jag varken lust eller tid med.
Däremot har jag tid att lägga ytterligare pusselbitar; som hur jag upplever skillnad i känslan efter små, små övningar i Redcord till exempel. Det som är frustrerande med pusslet är beroendet av andra människor; det gör så otroligt stor skillnad om man träffar rätt i de människor man möter och som man behöver hjälp av. Så är det visserligen oavsett vad man gör i livet men det blir så påtagligt i ett sådant här läge.
Och det skulle heller inte förvåna mig om jag bara vaknade upp en dag och inte hade ont alls. Då skulle jag fira med att vintertälta. Det ska jag göra så snart jag inte har ont i benet!
