Jag tycker om mörkret. Det är som en bubbla som kapslar in mig i allting som är härligt. Mörkret och musiken ger ett skönt flow när jag springer om kvällarna. Mörkret tillsammans med pannlampans sken ger mig en mjuk själ när jag är på fjället i tystnaden.

I bäckmörkret åkte jag och Hazel till Ullådalen ikväll. Det var första gången den här vintern som jag drog på mig mina skidkläder. Tredje gången jag snörade på mig mina tjockaste vinterkängor. Första gången var igår. Andra gången imorse.

Det har snöat så mycket att det känns som jul. Snön ligger tung på granarna som på ett vykort. Men det är fluffig och lätt snö som har överraskat de porlande bäckarna som inte hunnit frysa ännu. När jag kastar upp snön i luften glittrar det som kristaller i pannlampans sken.

Ikväll vadade vi i snön bredvid spår där någon nyss åkt skidor. Och det är bara början av november och det känns som det var igår som fjällbjörkarna gick i guld.

Mellan två granar la jag mig ner i snön och blickade upp mot månen och en stjärnbeströsslad fjällhimmel. Och tänkte att precis det här är vad alla stressade själar borde göra!

När jag kom hem staplade jag ved i brasan och tände mysbelysningen i fönstret. Julkänslan på fjället följer med in till TV-skärmen. Valdramat i USA är som en uppesittarkväll före jul; men med mer drama än vid just jul. Jag kommer vara tom på ord om Trump går segrande ur det här. Det kommer att behövas så väldigt många stjärnhimlar för världen.