Träningsglädje

Jag är åter på svensk mark. På norrländsk jord till och med! Stockholm mötte oss med gråmulet igår – och sedan lyssnade jag på Eurovision i bilen på väg norrut. Vissa låtar gör sig inte alls på TV – men blir riktigt bra på Spotify. Och att lyssna live på radio gav en annan upplevelse än med glittrande scenkläder och massivt ljusspel. Frans lät ärligt talat lite lam i rösten – medan Lettland lät riktigt bra. Den rafflande avslutningen såg jag hemma hos mormor och morfar i Hälsingland!

Under den sista körningen upp till Åre idag noterade jag björkarna längs vägen. De unga träden har slagit ut medan de lite äldre och envisare fortfarande väntar in tidens gång. Det är snöigt på toppen av Åreskutan; fortfarande skare om morgnarna såg jag i en Facebooktråd. Åresjön är helt isfri och SUP-säsongen är på ingång. Hubsilssäsongen är redan här!

Jag ska hänge mig helt åt att ha söndag resten av dagen. Känslan av att landa på riktigt efter en vår som inneburit många omgångar ut i världen; en resa till Sydafrika, en sväng till Boston och några dagar i New York och så en vecka på Franska rivieran. Jag kommer att skriva ett inlägg med mina intryck från Nice – jag landade i en insikt under resan som jag alltid haft med mig men inte riktigt kunnat uttrycka i ord men jag har hittat dem nu.

Under mina timmar på flyg och mil i bil har jag byggt min bucket list för i sommar; sådant som jag vill fylla mina sommardagar med såväl i träningsväg som i det vardagliga livet som jag också vill krydda med upplevelser. Såhär såg förra sommarens bucket list ut – några punkter återkommer också i år! Jag hade även en lista som handlade mer om träningsupplevelser i olika delar av Sverige där jag gjorde en hel del, ja kanske rentav 80% av allt på listan!

Jag älskar sådana här listor som inte ställer några som helst krav eller förpliktelser, men som levererar en uppsjö idéer och tips när jag som bäst behöver det.

Men nu först: sortera tvätt, packa in matkassar i kylen och gå igenom mailkorgen medan jag lyssnar på den senaste veckans God morgon världen i podform!

En av de sista utflykterna vi gjorde var till lyxstället Saint-Jean-Cap-Ferrat – som enligt SvD är Rivierans bäst bevarade hemlighet. Det är här som det är lyxigt på riktigt! Det märks inte minst när man går strandpromenaden runt udden från Paloma Beach; då får man kika in till villorna som man annars bara ser de förgyllda grindarna till. En hel del ser man från den fantastiska trädgården på Villa Ephrussi de Rothschild som ligger på en kulle med utsikt över havet.

Saint-Jean-Cap-Ferrat ligger en kvart från Nice (mot Monaco) och på vägen dit får man en fantastisk utsikt över Villefranche som man passerar längs vägen.

Vi började vår dag med att åka till Paloma beach som ibland beskrivs som en av Rivierans bästa. Jag håller inte riktigt med – Paloma beach var inte så märkvärdigt, men däremot var den lilla stenbelagda stigen runt halvön makalös. Vi gick inte så långt på den idag, men den liknade stigen runt Cap d’Antibes!

Efteråt åkte vi upp mot Villa & Jardins Ephrussi de Rothschild som är ett rosa slott som liknar en gräddbakelse – med en fantastiskt trädgård med små avdelningar från hela världen, inklusive en stor rosenträdgård och en fontän som bjöd på skådespel till klassisk musik var tjugonde minut.

Vi åt lunch på verandan till det rosa slottet – sedan åkte vi upp i bergen igen till den enda vinregionen som finns i Nice. Området för vingårdarna heter Bellet och är rätt så litet, med Château de Bellet som största vingård. Av en slump hade vi träffat på fantastiskt god rosé från vingården De La Source från Bellet – så vi passade på att besöka dem båda sent på eftermiddagen.

Rosén från Bellet utanför Nice är mer fylliga än andra roséviner från Provence. Jag gillar dem massor – men det är lite oklart hur jag ska få med mig vinflaskorna hem på flyget i en liten och redan fullpackad väska. Dagens värsta!

Château de Bellet var ett minnesvärt ställe eftersom själva vingården (ja inte vinrankorna och så) låg i ett gammalt kapell högt uppe på en höjd – hur coolt!

Jag har velat åka till Antibes och Cap d’Antibes cirka hur länge som helst; förmodligen sedan jag såg bilder på någon blogg för många år sedan. Jag såg framför mig ljumma dagar, ett turkost hav, karga klippor, små gränder och fransk mat. Det var med höga förväntningar vi åkte till Antibes och Cap d’Antibes häromdagen – och efter att ha varit där kan jag nöjt avslöja att Antibes var lika bra som jag hoppades!

Antibes är namnet på själva ”staden” som ligger cirka två mil från Nice. Cap d’Antibes är halvön som sticker ut strax bortom Antibes. I närheten ligger också Juan-Les-Pins som är en klassisk badort och de tre ställena flyter ihop lite tycker jag.

Häng med när vi åkte till Antibes och Cap d’Antibes!

Det som är märkvärdigt med själva staden Antibes är den gamla delen med små gränder och jättemånga caféer och restauranger. Vi tog en kaffe på ett ställe och runt hörnet hittade jag den här drömvyn komplett med palmer och kläder på tork!

Jag hade läst om matmarknaden i Antibes, Marche Provencal, som byter skepnad ju längre dagen lider. Från mat till konst till restaurangyta typ. Det hade varit så roligt att köpa ostar och oliver och en massa annat härligt, men det gjorde vi inte av tråkigt praktiska skäl – som att inte särskilt mycket mår bra av att ligga i en solvarm bil eller att det är svårt att flyga hem med chevré som är så god att den typ smälter i munnen. Men såhär såg det ut i alla fall, bland lavendel och biffiga tomater:

Vi promenerade vidare bland gator och gränder och gjorde några stopp i små butiker, och hittade en sandstrand genom en glugg.

Sedan gick vi ut till hamnen där en av pirerna fått namnet ”Le quai des millionnaires” – det som låg där kan inte kategoriseras som varken båt eller yacht. Kanske färja? De var lite tråkiga att kolla på så vi höll oss bland detta – som ser flådigt ut på bild, men som i jämförelse med ”Le quai des millionnaires” var rena roddbåtarna:

Efter allt det där blev vi hungriga så det blev långlunch på ett ställe precis invid muren till den gamla delen av Antibes. De vita dukarna, de uppdukade rostflaskorna och solskenet bjöd in till moules frites! Maten var god men servicen lite långsamt så vi blev kvar där i två timmar. När det börjat krypa så sakteliga i benen så åkte vi vidare men – såhär såg den härliga lunchen i alla fall ut. Vi avslutade med en helt tokgrym chokladmousse som dessvärre inte hamnade på någon bild.

Vi tog bilen vidare mot Cap d’Antibes och parkerade vid Plague Garoupe som ligger precis där Chemin de la Garoupe tar slut. Precis vid stranden börjar en magnifik strandpromenad som går bland lummiga träd och karga klippor och som var en av den här resans absolut bästa grejer. Det var soligt men rätt så blåsigt och det turkosa havet skummade mot klipporna. Totalt tar promenaden typ två timmar att gå (kanske inte om man har bråttom men vem har det när man helst vill fota utsikter hela tiden på grund av så himla, himla vacker värld runt omkring!!) och bjuder på naturliga trappor, vackert stenbelagd stig och lite stenigheter.

Kolla här bara: