Imorse var jag ute och gick ett varv på elljusslingan vid Bolleberget i Bollnäs. Den har snabbt seglat upp som en av mina favoritslingor att springa på trots att det typ går uppför en kilometer på slutet. Men du vet; ibland kan det gå uppför och vara tokjobbigt men ändå har man den där känslan av att känna sig så himla stark.
Precis så var det i lördags eftermiddag när jag och Hazel var ute och sprang. Det var fortfarande isigt då, och jag kom på att jag glömt mina terrängskor i Åre, så jag trippade på sidan av spåret i mina Adidas Ultra Boost som inte är de mest lämpliga för isigt underlag. Den känslan jag hade den eftermiddagen kommer jag att leva länge på.
Det var så enkelt att springa. Pulsen rev och slet när det gick uppför men återhämtningen var snabb och när jag kunde räta ut stegen vid krönen så gick det snabbt tills det jobbiga kändes lätt och starkt igen.
Vi tog två varv den kvällen; totalt fem kilometer. Efter att ha sprungit långt under hela barmarksåret så känns det fint att vara tillbaka i de kortare passen. Att unna sig att bli trött och svettig på ett sätt som man inte har råd med när orken ska hålla för några timmar ute på en fjällstig, eller ett marathonlångpass på raklång grusväg.
När jag tänker efter så kändes även förra passet riktigt bra… Och förra året såg första julträningspasset ut såhär!
