Igår läste jag en klok persons ord och jag kände att jag ville dela med dem till er – för jag tror att det är fler som behöver höra dem. Det här läste jag:
Ibland klickar det till och man fattar saker man grunnat länge på. Jag har under flera år sprungit någorlunda regelbundet. Jag är ingen snabbspringare men ändå. Men sedan i våras har det gått så erbarmligt dåligt att springa. Jag orkar ingenting. Och orkar jag, så blir jag förkyld. En förbättring under semestern men sedan lika dåligt under hösten. Så fort jag kommit igång och drar upp tempot blir jag förkyld. Och jag har börjat tänka att promenader kanske är trevligt. Jag som hatar promenader.
Jag var på Training Camp Stockholm på hälsomässan i söndags. Dagen innehöll både träningspass och föredrag. Jag var på ett föredrag om träning och stress. Träning skyddar mot stressjukdomar. Det vet nog de flesta som tränar och det vet jag också.
Han berättar att innan man har för högt stresspåslag är det bra att träna högintensivt som skydd mot stressjukdomar. Men har man gått in i för högt stresspåslag ska man träna låg- och medelintensivt för att bli frisk. Den högintesiva träningen ger bara mer stresspåslag.
Va tänker jag. Är det så? Min kropp kanske säger ifrån. Känns ju väldigt logisk att det gick bättre på semestern. Det har varit ett tufft år. Mycket på jobbet och huvudansvar för hemmet så maken kan plugga. Jag är väl inte så stark som jag önskar och tror. Nu återstår att ändra attityd och vidta åtgärder. Jag tänker inte gå in i någon vägg.
Ta hand om er därute.
Jag tror att ibland kan det vara svårt att förstå vissa saker när man är så långt ifrån dem. När stressen är långt borta kan jakten på rekord och personbästan vara det bästa som finns i livet. Men så kommer dagen och att prestera på träning och tävling känns hopplöst och som ett tvång. Eller så blir man sjuk, som i texten ovan.
Att tänka att man ska maxa allting i livet är ohållbart i längden. Det går inte att på en och samma gång topprestera på jobbet, att konsekvent göra pers på milloppen och att vara den bästa partnern plus förmodligen rodda en massa andra projekt vid sidan av. Att maxa allting är att se varvtalen öka och snart gå upp mot rött. Om du har fullt upp på jobbet – ta det lite lugnt med träningen och sätt andra slags mål. Om du vill satsa stort mot ett träningsmål under en tid – designa resten av din vardag så att ekvationen går ihop.
Det finns en tid för all sorts träning; för den prestationsinriktade och för den hälsofokuserade. Den största tjänsten vi kan göra i vår fysiska hälsa är att se skillnad på dem och inse att båda två är meningsfulla, fast på olika sätt och inte alltid.
I en tid då det pratas mycket om stress och i en vardag där stressen alltid är närvarande, så tror inte jag att hälsa genom träning handlar om att i första hand piska intervaller eller att jaga mesta möjliga träning på kortast tid. Vår tid har fyllt hälsa genom träning med en helt annan innebörd.
Mycket viktigt ämne! Jag var själv med om det hon skriver om för ungefär ett år sedan. Så fort jag tränade blev jag sjuk, men jag förstod inte sambandet med stressen då.
Kram
tror det där är väldigt vanligt, men man kanske inte alltid gör kopplingen?
tack och bock för uppmärksamhet kring detta! blir allt vanligare ju. KRAM!
ja – tråkigt nog
Ja men amen! Bra att du tar upp det här.
ja, så enkelt men så lätt att glömma bort
Jamenvisst! Så sant! Ändå hade jag ju glömt just det sambandet. Tack för påminnelsen, fy vad bra!
tror vi alla måste påminna oss typ jämt…
Känns som de senaste två veckorna bestått av uppenbarelser och aha-moments mest hela tiden…. Jag fick svar på vitt förra veckan att jag är mentalt stressad och redan innan dess har jag känt att jag inte orkat trycka på när det gäller träningen. Har istället ”fistränat” och kört lågintensivt och känt att det var varit bra så. Men så bra att jag lär mig något nytt hela tiden!
ja men verkligen; det är så enkelt att tänka om andra men så svårt att tänka så om sig själv
Så sant och många som kanske borde reflektera lite mer över detta.
ja verkligen
Exakt så! Det är just därför jag inte tränar högintensivt just nu, och min syn på vad träning är handlar inte längre om vilka kläder jag har på mig eller hur intensivt eller länge jag kör. Jag ser numera all rörelse som träning/motion. En promenad på lunchen, ett par extra vändor i trapporna på kontoret, ett par yogaövningar på kaffepausen, en kvällspromenad, ett kort styrkepass hemma innan kvällsduschen.
synd bara att det måste ta sådan lång tid innan man är bekväm med det tänket, för det i sig är också en resa
Så underbart att läsa att personen som skriver detta insåg detta, innan hon brakade in i väggen. Det gjorde inte jag. Men med perspektiv så vet jag att kroppen redan innan sa ifrån, men det är som en brukar säga, så sjukt enkelt att vara efterklok. Där och då tänker en inte på vad kroppen egentligen menar. Och detta hoppas jag innerligt att fler inser innan det är för sent. För det går att stoppa. En måste bara lyssna.
jag tror att det allra svåraste är att bromsa innan – jag förstår att det måste vara svårt!!