Träningsglädje

För ett år och några dagar sedan spelade vi in den första filmen i mitt filmprojekt The freedom series. Vi började med löparfilmen som vi kallar för The Relief. När jag la upp den för ett år sedan fick jag så himla många kommentarer och jag blev otroligt glad.

För dig som inte sett filmen, eller som vill se den igen. Här är den:

Efter det första avsnittet spelade vi in en andra film i Åre som har en helt annan karaktär. Här kan du se den! Tyvärr verkar alla kommentarer ha försvunnit från det blogginlägget och det är så himla tråkigt.

I somras spelade vi in det tredje avsnittet som jag dessutom har en sponsor till. Jag ville göra en maxad film som liksom var all over the place med träningsglädje och jag gillar hur vi fick till det. Tanken är att hela tiden skapa olika känslor, men alltid med frihet och träningsglädje nära tillhands. Här ser du den filmen!

Jag har planerat väldigt länge för den fjärde och avslutande delen i The freedom series; eftersom jag gillar kontraster så kommer den bli helt annorlunda mot den från i somras. Jag tror ni kommer gilla den – jag ska bara få till själva inspelningen…

På tal om filminspelning så tar film verkligen lång lång tid att göra. Vi börjar alltid med en idé och en känsla och skapar sedan en storyboard med alla scener som ska till. Sedan måste scenerna matchas med ljus och andra praktiska saker, plus att varje scen spelas in rätt många gånger… såhär kan det gå till (plus många, många behind the scenes)!

Förutom att göra The freedom series har jag tänkt göra små andra kortfilmer; inte alls lika ambitiösa som det jag gör nu – men som ett komplement. Och vem vet, efter The freedom series kommer nog andra lite mer påkostade filmprojekt att ta vid. Projekt som sagt, jag gillar dem!

Igår kväll var vi på julbord på Bockholmen Hav & Restaurang, en grosshandlarvilla som ligger fint vid vattnet i Solna utanför Stockholm. Jag bokade julbordet med yttersta tveksamhet eftersom jag inte visste något om det – och inte hade läst någon recension från julbordet där heller. Men jag hade inte behövt oroa mig: det var bra!

Julbord kan vara riktigt bra men också gräsligt dåliga. Först och främst ska maten vara bra; det allra bästa julbordet innehåller klassiker blandat med lite nytänkande. Det finns inte rum för misstag någonstans eftersom vi alla har olika favoriter. Jag gillar ju sillen och laxen bäst till exempel – och på Bockholmen fanns det mycket av just det.

Dessutom var julskinkan ovanligt god (och det fanns äppelmos – min favoritkombination!) och de små, små potatisarna.

Dessertbordet kan ha varit lika stort som alla andra borden tillsammans och även om man inte äter lika mycket i slutet (pga mycket mätt) så är det en fröjd för ögat. Chokladtårta, glöggcheesecake, arraksbollar, tryfflar, apelsinkola, brownies, saffranskakor… och så allt det andra godiset!

Vi satt på nedervåningen och här är det mysigt och trångt och när det är fullt så blir ljudnivån rätt så hög. Bockholmen Hav & Restaurang är en del av Bockholmengruppen med bland annat Nybrogatan 38, Nytorget 6, Le Rouge och Meatballs for the people. Något som varit på Meatballs förresten?

Jag tycker att gårdagen står sig bra i konkurrensen med julbord på Operakällaren och julbordet på Grand Hotell. Operakällaren vinner lite på elegansen men Bockholmen var bättre än Grand. I Halmstad har vi varit på många julbord på Pio Country Club som också varit riktigt bra och enligt min åsikt var Bockholmen i trakterna av ungefär lika bra.

> Bilder från julbord på Pio Country Club för den som vill frossa i jul

> Såhär var jag klädd när jag var på julbord på Operakällaren – vilket galet långt hår jag hade!

Mycket av det jag vill och strävar mot har uppstått från en skön känsla i magen som säger det här vill jag göra. Ibland när jag hör om andra som åker Vasaloppet eller cyklar Vätterunrundan så brukar jag känna efter extra noga om magkänslan kanske längtar lite, lite. Men det har den inte gjort hittills, och då hoppar jag över sådana typer av mål för att istället ägna mig åt andra utmaningar och drivkrafter.

Det brukar vara samma sak med nyårslöften, eller ja – snarare nyårsmålsättningar. De brukar landa som sköna känslor i magen de med. Ett sug som säger att det här vore verkligen roligt.

Häromveckan landade en sådan känsla någonstans i magtrakten, när jag satt på ett flyg och läste en sådan där tidning som alltid finns i flygstolen. Jag vet vad som ska gå som en röd tråd genom de saker jag väljer att fokusera på och träna mot 2016, och när vi kommer lite närmre nyåret ska jag berätta mer om hur jag tänker och vad jag vill göra. Vissa saker är redan bokade, andra planer har jag mest i huvudet.

Jag tycker om att både jobba med och leva i projekt med en början och ett slut och jag kan få lite existensiell stress när jag tänker att jag ska göra något för evigt. Herregud det blir så oändligt!

Ett exempel på min projektfilosofi är mitt löfte till mig själv om en lugn inre månad i november. Det har varit veckor med rätt mycket yttre stress i form av spretiga saker jag gjort – och att jag varit på så många platser och liksom haft så mycket olika saker igång samtidigt. Det har varit viktigt att ha tanken på det där inre lugnet som en motvikt; med meditation, med regelbundna påminnelser till mig själv om att ta ett lösare grepp om prestationsprinsessan och att inte alltid ha en plan b och c om saker och ting inte går i lås.

Katrin skriver en av bloggarna jag alltid läser: Katrins äventyr. Det är lite av en outdoorblogg som visar att äventyret är alltid nära tillhands och man gör det hur stort eller hur litet man vill. Hon uppmanar till en adventsutmaning; att ta med sig termosen och skapa sig ett eget litet äventyr varje adventssöndag.

Jag tolkar advent och termos med att ta en stund och vara närvarande i den tid som är nu.

Här i Stockholm kan en termos i naturen innebära att jag köper en take away-latte och går och sätter mig vid vattenkanten någonstans vid Smedsuddsbadet. Jag var där i morse i mörkret på en morgonpromenad och ville sätta mig på en bänk och blicka ut över ljuskäglorna som rörde sig på Essingeleden som ett vackert pärlhalsband över vattnet.

Man kan hitta lugnet vid de mest oväntade platser och här i Stockholm så tycker jag att mörkret hjälper.

I Åre vill jag lägga mig raklång i snön en sen kväll i tystnaden och blicka upp mot himlen som är strösslad med diamanter.

Halmstad bjuder på ett meditativt lugn utan dess like med en fantastisk kustremsa som inbjuder till långa stunder vid havet invirad i en varm jacka och med en värmande kaffe bredvid sig.

När jag tänker på inre lugn så ser jag en snöstorm framför mig. Det är väldigt mycket symbolik i det; det inre lugnet och den yttre stormen. Lite så jag gillar livet – jag blir för uttråkad när det är för lugnt runt omkring mig. Det är då jag behöver de där äventyren; så om stormen inte redan finns så ser jag till att skapa den där farten och fläkten jag behöver. Det är så jag får balans.