Jag har gått och känt mig lite stressad de senaste dagarna. Inte av någon särskilt anledning mer än att jag har insett att jag tror att allt på min lista ska göras idag. Nu såhär i efterhand kan jag roat fundera på vad jag gått och trott att jag då ska göra imorgon?
I mitt livsfilosoferande så kan jag undra om gränsen mellan hälsosamt och ohälsosamt mående, sett ur psykisk aspekt, handlar om att när vi är friska så kan vi ta ett steg ifrån känslorna och putta bort dem eftersom vi kan resonera med dem. Medan när vi är sjuka så kan vi inte ta det avståndet. Vi är mitt i det på ett annat sätt.
Som dagens stress till exempel: det har varit många punkter på min lista och de spretar enormt. Det är inte grejer som man bara bockar av utan det är bollar som liksom ska hållas i luften och så vidare.
Men, jag är inte så pass stressad att jag känner panik i kroppen. Jag har fortfarande sans och distans nog att känna att det bästa för mig just nu är att sluta med det jag gör och gå och träna. Vilket jag också gjorde: ett snabbt styrkepass nere i gymmet med fokus på axlar och bål.
Efteråt kände jag mig som vanligt som en ny människa. Vilken bra och vettig quick fix är alltså!
Jag tror att om min stress varit ohälsosam så hade jag nog bara känt panik och ångest i bröstet. Och stressen hade varit ett svart hål som jag famlat hopplöst i.
Ni som känt den här stressen och vet skillnaden på riktigt, hur skulle ni beskriva den? Jag kan ju bara gissa; det jag har haft är stressiga dagar som alla andra. Inte så mycket mer än så.
Jeg ble stresset i sommerferien fordi jeg hadde så mye jeg hadde lyst å gjøre at det nesten ble en plikt eller et ”må” som måtte gjennomføres. Snakk om luksusproblem!
Usundt stress handler for meg om blant annet smerter i kroppen, hodepine, øresus og utmattelse på den fysiske biten, og følelse av å være overveldet, irritert og ufoksert på det mentale planet, med alt for mange tanker surrende rundt i hodet non stop. Ja, og søvnvansker.
Usch, stress ja. OO vad jag hatar negativ stress. Positiv stress är för mig något peppande. Till exempel när det är mycket att göra på jobbet och det flyter på bra . DVS man arbetar med goa kollegor , man samarbetar och arbetar med varandra istället för mot varandra. Man har arbetsuppgifter som man kan hantera och det är intressant. (arbetar med sjukvård). Den negativa stressen upplever jag när det är för mycket folk runt om mig som tjattrar och om snacket är negativt och okunstruktivt , när det blir på daglig basis. När kollegor mår dåligt och det blir en osund miljö att arbeta i . DÅ blir jag stressad. Då kan jag inte släppa jobbet utan tar med mig det hem. Tänker på jobbet konstant ,även på fritiden. Kan till och med känna tryck över bröstet. Min bästa medicin då är att ta mig ut på en löptur (med musik) eller en rejäl powerwalk. Bastubad med efterföljande kalldusch kan också hjälpa. Det som hjälpt mig många gånger är tanken: Detta känner du i en kort period nu, det kommer att släppa, du kommer att glömma allt , det kommer en dag när du skrattar och kan andas lugnt. Liksom att man rider igenom stormen hur överdjävligt det än är. Krarm på dig <3
Jag kan tänka så som du tänkte, alltså att jag helst vill ha allt gjort idag. Men många gånger är det för stora uppgifter på den där listan att det ens är möjligt att få till det på en dag. Just nu är jag inne i en väldigt stressig period och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är orsaken. Jag ska nog börja intala mig själv att det faktiskt finns en dag i morgon också.
Intressant! Och eftersom jag själv är där, mitt i det så vet jag hur det känns. Minst sagt. Jag tror jag och fler skulle vara överens om, att det är otroligt svårt att nämna det med ord. Känslorna. Dom måste upplevas för att förstås, egentligen. Men, när stressen blir ohälsosam. Då blir det precis som du skriver, panik och ångest. Bara. Det går inte att resonera med en själv och det enkla självklara blir en liknelse med att bestiga högsta berget. En jäkla utmaning.
För en som är frisk men som upplever stress kan ta till motion, frisk luft och försöka göra en manöver. Men, är man mitt i det. Då är det där inte så självklart. Trots att det är bra. Jag tog mina första löpsteg, efter 2,5 månad, i torsdags. Innan har det inte gått… Aja, lite svar på din fråga., Men jag skulle kunna babbla på mer 🙂
För mig var det så att det inte egentligen var att jag hade för mycket att göra som skapade stress och tryck över bröstet och gråtattacker. För mig var det att jag inte kunde styra över min egen tid och i vilken ordning jag ville prioritera. Att ha mycket att göra är för mig inte stressande men när ngn annan prioriterar åt mig blir det svårare. Jag tror som du, att om man ”bara” har mycket att göra, så är träning väldigt effektivt för att minska stressen. Det ger kroppen en känsla av tillfredsställelse och huvudet blir lite klarare, det blir liksom lättare att sätta igång med listan eller sätta saker i perspektiv.
Jag skulle säga att ”positiv stress” gör att jag blir mer kvicktänkt, fokuserad och effektiv. När det liksom är lagom mycket stress (helt ologiskt uttryck?) 🙂
När stressen blir negativ är när jag blir snurrig. Kan inte tänka klart. Tusan tankar och röster ”tjattrar” i huvudet och det är svårt att stänga av dem. Då är det lika bra att avbryta och göra något som får en att slappna av. Promenad, yoga, sömn. M.m.
Kram M
Mycket intressant ämne detta. Jag skrev nyligen om stress och att det verkar vara bristen på återhämtning som är farligt, inte stressen i sig. Jag tror att genom din goda självkänsla (som jag upplever att du verkar ha) så vet du att du är precis lika bra oavsett om alla sakerna på listan blir gjorda eller ej. Och träningen blir som ett andhål då hjärnan får vila. För mig så funkar inte intensiv träning för tillfället, det stressar kroppen för mycket. Inte för att jag upplever att jag är stressad utan för att kroppen är i behov av vila och lugn och ro.
intressant reflektion, du har en poäng där!
Jag tänker att det är sunt att reagera med stress på en stressfull situation. Men när man (jag) ramlar ner i mörkret blir stressen orationellt och omöjlig att hantera. Trots ett tomt schema och en avklarad att göra lista är stressen där och stör, tar över och förgör. Tur att man kan lära sig att hantera stress, för mig har det blivit bättre i takt med att jag blivit äldre:)
ja, det är lite så som du beskriver som jag menar. hur har du lärt dig hantera stress på ett bra sätt?
Den där stressade känslan är verkligen obekväm och det är skönt när den väl släpper! Jobbmässigt brukar jag gilla att skriver att-göra-listor, det minskar min stress när jag kan starta direkt på morgonen att beta av den. Men det beror ju såklart vad som står på listan 🙂
ja, just idag hjälpte inte listorna dock. ibland kan man få arga mail också… det gör mig stressad!
Vad spännande, jag skrev ett liknande inlägg på min blogg för en liten stund sen hur viktigt planering är för mig. Att få skriva ner mina to do’s och möten för att frigöra utrymme i huvudet. Det skapar mindre stress för mig. Men utifrån det du skriver så har jag lärt mig acceptera göra så gott jag kan, det är sällan jag som tvåbarnsmamma får allt gjort som jag tänkt på en dag ändå 🙂
planering är superviktigt ja, det är så jag lever i min vardag. men ibland kommer stressmoment utifrån…