Efter jobbet igår tog jag med mig Hazel och åkte till Edsåsdalen. Jag parkerade vid Köja (en STF-anläggning) och promenerade nedför skidbacken. Där nere, bredvid skidskyttestadion, börjar spåren. På vintern finns här finfina längdspår som går i skogen och ut på fjället – och sommartid leder lederna rakt ut och rätt upp.

Vi valde Grofjällsrundan och efter en kilometer gick det bara uppför i två till. Jag var vid rätt så gott mod; stigen var fin även om det var segt med den konstanta stigningen. Här och var gick det utomordentligt fint att springa oavsett lutning – det var de gånger som det var utlagd spång. Det var välskyltat och jag var övertygad om att det här skulle bli en riktigt fin runda.

Men det blev inte riktigt så.

När Grofjällsrundan väl vikt av från stigen som den också delade med en bit av Fjällmaratonstigen, ja då blev det blött och snudd på myrsjukt. I flera kilometer sprang jag i vatten alldeles vid trädgränsen. Det var blött och riktigt otrevligt; framförallt kom vätan från att det var så många som trampat marken för mig. Det var som om det gått ett kavalleri med tio man i bredd. Just den här delen av leden hade också varit del av Fjällmaratonstigen, fast en annan av deltävlingarna.

Framme vid Grofjällsstugan började det bli bättre och de sista kilometrarna ner till Köja gick på slingrande, smala stigar som lockar en att ömsom flyga fram, ömsom snubbla över dolda rötter.

Det var fantastiskt fin att springa längs med den porlande bäcken som en bit nedströms bjuder på härliga höljer att bada i – definitivt ett alternativ till klassiska badpalatset i Ullån.

Men, den allra sista biten blev det tråkigt igen. Då gick leden på det som vintertid är skidspår: en genomtråkig skogsväg i skogen som varken bjuder på utsikt eller annan spänning.

Det blev runt 11 km löpning in på kontot till slut; och biten från Grofjällsstugan och två-tre kilometer ner till dalenm räddade hela rundan.

Här är förresten en annan gång jag var i Edsåsdalen; mitt på fjället och mitt i natten!