När man gör nÃ¥gonting väldigt mycket, dÃ¥ slutar allt det andra att liksom existera. Jag har den senaste veckan sprungit väldigt mycket, och i princip alltid tagit en fika pÃ¥ mysigt gÃ¥rdscafé eller liknande efterÃ¥t. Eftersom det blivit en sÃ¥ tydlig kombo finns det inte pÃ¥ världskartan att jag inte skulle Ã¥ka pÃ¥ fikautflukt om jag inte sprungit innan. Det har ingenting med att vara nyttig eller sÃ¥ att göra, det har bara blivit en vana. Att ”bara” Ã¥ka och fika känns som att bara gÃ¥ halva vägen. Som att bara ha sko pÃ¥ ena foten.
Igår sprang jag inte en meter. Och jag fikade därför inte på något kul ställe. Jag satte mig på Espresso House för att jobba i några timmar innan jag läste böcker på balkongen.
Idag styr vi mot Bohuslän och häng med härliga vänner. Vi kommer säkert att hinna med en och annan löptur och jag ser fram emot att fota sommaren från den delen av västkusten där jag spenderade alla mina somrar som liten.
