Träningsglädje

I två år har jag sagt – och skrivit – att jag vill åka skidor till Huså; från Åreskutans topp ner på baksidan och ungefär en mils skidåkning till den lilla byn Huså som har ett eget liftsystem och dessutom egen backrestaurang. Igår blev det av!

Solen sken redan från morgonen även om Åreskutans topp låg inbäddat i ett moln. Precis enligt väderprognosen skingrade det sig snabbt och strax efter att vi promenerat upp till toppstugan och vi tog de första stavtagen utför var himlen blå igen. Perfekt födelsedagsväder för Elisabeth som dessutom passade på att fylla år igår.

För att komma till Huså kan man antingen åka offpist eller pistad led. Jag blev lite förvånad då man ska följa skylten ”Huså offpist” oavsett men det skulle man tydligen och efter ungefär en kilometers offpistiga svängar så bredde den pistade leden ut sig som en racerbana mellan de mjuka fjällen.

Vi var helt ensamma på fjället förutom när vi stötte på ett killgäng som berättade att de tog sikte på en av de närbelägna fjälltopparna och hade för avsikt att ta några sköna offpiståk ner till Stendalen.

På ett ställe lite längre ner hade en hjord renar gått över spåret och ännu lite senare stötte vi på en grillfest i en korsning. Det var Djupa gruvans krog som flyttat ut sin restaurangverksamhet till spåret. Här samlades skoteråkare och längdskidåkare och så vi – som fortsatte att åka nedåt mot restaurangen.

Efter en bra lunch – bättre än på många av backrestaurangerna i Åre – så hoppade vi på en skotersläde och fick typ dagens andra bästa upplevelse tillbaka till Åre igen. Det var bara vi tre på skoterkälken och föraren sa att om vi ville åka snabbare skulle vi göra tummen upp. Mia, som satt längst fram gjorde tummen upp hela tiden. Tror dock att hon mest ville göra tecken framåt att vi hade det bra… I Stendalen blev vi avsläppta precis framför liften – och då träffade vi på offpistgänget igen som visade deras linjer och så skämtade vi (de) om att de var utrustade till tänderna med grejer och att vi inte hade någonting men det gick ju fint det med.

Stendalen kan vara bästa eftermiddagshänget i mer eller mindre hela världen en solig vårvintereftermiddag så vi tog några åk i min favoritbacke. Sedan hann vi med lite mer skidåkning österut också, innan benen checkade ut och vi istället checkade in i soffan på Åre Granen för lugn after ski. Jag beställde in en alkoholfri paraplydrink och kände mig väldigt party.

Lite senare packade vi våra Speedos och åkte till Holiday Club för att simma. Vi hade återigen poolen nästan för oss själva och under Mias översyn övade jag andning och att få till rätt rörelser med armarna under vattenytan medan Elisabeth övade voltvändningar eftersom hon ligger rätt många steg före. Jag insåg att när jag dessutom fick till rätt benrörelser så är crawl jättejobbigt.

Efter några minuter i bubbelpoolen åkte vi hem och lagade middag och Mia svängde ihop en kladdkaka och inte långt efter det somnade vi sött efter en kalasbra dag.

Jag kan verkligen rekommendera att åka ner till Huså; supertrevliga människor och god mat och rolig upplevelse. Dessutom perfekt att komma tillbaks till Stendalen på eftermiddagen igen!

Vill man göra det som ett familjeäventyr kan man testa detta, för då får man tolkning till toppen också!

Jag har besök av två härliga före detta kollegor; varav en är gammal simmare – och simcoach – visade det sig. Det fanns ingen tid att förlora så i eftermiddags hoppade vi i bassängen på Holiday Club.

Under dagen sa hon flera gånger att det inte var så svårt att lära sig crawla och att hon inte förstod hur man kunde gå en flera veckor lång kurs i crawl. ”Jag lär dig på 30 minuter” sa hon överlägset till mig medan jag himlade med ögonen. ”Eller hur”, tänkte jag tyst och tänkte tillbaka på min dittills enda gång jag försökt lära mig. Det var för flera år sedan och allt jag minns är att jag fick kramp i benen.

Mia, som min före detta kollega och tillika simcoach heter, fick något undrande i blicken när jag försökte beskriva mitt misslyckade försök till att lära mig frisim. Hon visade heller inga tecken på förståelse när jag försökte berätta om mina vänners slitsamma kamp för att bemästra frisim.

Strax efter kl 17 stod jag redo för att lära mig crawla på 30 minuter. Jag hade ingen snabb Speedobaddräkt på mig utan tänkte att min vanliga Sculpture nog funkade fint. Däremot hade jag både badmössa och simglasögon för det måste man tydligen ha.

Jag har ingen aning om hur en så kallad ”vanlig simkurs” går till – eftersom jag aldrig gått någon (i frisim) men jag fick börja med att jobba med andningen genom att crawla på ena sidan. Flyta kan jag ju redan så det spenderade vi inte någon tid på.

Efter några längder med enarmscrawl och andningsfokus på både höger och vänster sida så kopplade vi ihop det och helt plötsligt crawlade jag en hel längd med kontrollerad andning. Det låter extremt odramatiskt och enkelt och det var ungefär så det var.

Dagens extremt befriande lärdom är att man inte ska göra det så svårt för sig. Det är en av anledningarna till varför jag verkligen gillar Mia; hon avdramatiserar det mesta i livet och när man pratar med henne låter allting enkelt. Och det är enkelt – i alla fall när man river de mentala barriärerna man själv byggt upp. Till exempel föreställningen att man tror att det är så svårt att lära sig crawla för att man hört det från andra. Att det ska vara så svårt att andas och yadi yada. Och ja – det är svårt när vi gör det svårt. Det är svårt när vi övertygat oss själva om att det svårt.

När man intalat sig själv att det går är halva jobbet gjort, nästan oavsett vad man ska göra.

Det tog mig 30 minuter att lära mig crawla men det betyder inte att jag crawlar vare sig snabbt eller snyggt. Men jag kan!

Jag började med att andas varje crawltag och sedan lärde jag mig att andas på var tredje armtag. Efter 50 minuter i bassängen var jag mentalt färdig men oändligt nöjd, så vi simmade ut i utomhusbassängen och såg solen gå ner borta i Norge någonstans. Imorgon ska vi fortsätta simma!

Innan dagens crawlkurs visade jag upp några av mina guldkorn i Åre. Till frukost hade jag köpt surdegsbröd från Café Torget och på förmiddagen gick vi upp till Vita Renen för att fika. Vi sprang ner  – och gjorde en annan löparutflykt till Ristafallet. Totalt fick vi ihop dryga milen i löparskorna och dessutom gjorde vi ett stopp för lunch på Copperhill.

När det blev kväll tackade vi för oss med bubbel och världens godaste middag som mitt sällskap styrde ihop. Bland annat rosa risotto och kalvfärsbiffar med sparris och en sallad på rödbetor och chevré.

Nu är jag en sjukt nöjd tjej som somnar lycklig på kudden. Tänk att jag kan crawla!

Här är simcoach-Mia och löpar-Elisabeth (som yogar varje dag)

Chokladkaka 985 meter över havet.

Vi sprang en sväng till Ristafallet…

…och sedan var vi hungriga så vi delade en burgare på Copperhill.

Hondan hänger med som alltid; lite smutsig efter dagens äventyr!

Efter drygt ett år här i Åre så har jag nu sett till att fixa hyllplan till garderoberna i sovrummet. Nu har jag ännu ett extrarum ledigt vilket är praktiskt när jag ska få besök av två vänner – som jag ska få ikväll. Hittills så har ett av rummen fungerat som en walk in closet och varit helt bombarderat med kläder. I det andra gästrummet brukar jag ha min cykel och trainer och sådär. Den andra cykeln har jag i badrummet.

Utomhus flyger både regn och snö i luften men jag håller tummarna för solsken lagom till mina gästers ankomst. De har med sig snabba baddräkter, löparskor och skidgrejer så det lär bli en aktiv helg!

Vad ska ni göra i helgen?

 Dessa löparkläder, som jag fått från Röhnisch, längtar ut till solsken!