Träningsglädje

Jag Ã¥kte ned mot Stockholm i hemlighet i torsdags kväll – för att överraska Annika pÃ¥ sin möhippa i lördags. Tidigt pÃ¥ morgonen smög vi in med buller och bÃ¥ng och sedan blev det en lÃ¥ng dag med en massa roligt!

Men det här med att smyga med grejer när man har en stark digital närvaro; fy fabian vad svårt alltså! Jag vågade inte skriva en enda grej på Facebook eftersom ens fysiska plats lätt kan röjas; och på insta postade jag bara gamla bilder. Svårast är nog snapchat eftersom den är så här-och-nu-betonad.

Möhippan var himlans trevlig men jag somnade dödstrött redan innan midnatt. Imorse åkte jag ut mot Nacka för att träffa den här tjejen över en frukost och där blev jag kvar i några timmar innan häng med sambon, ett fotouppdrag i eftermiddagssolen och så slutligen middag på Rolfs med bubbel. När man inte träffar sin sambo (läs: sämbo, blandning mellan sambo och särbo) så är det lördag alla dagar man ses. Frågor på det?

Soliga cykelbilder hör till de saker jag inspireras mest av (förutom pannkaksbilder dÃ¥). Elna brukar vara bra pÃ¥ att cykla i solsken. Lantto brukar vara bra pÃ¥ att cykla pÃ¥ allmänt härliga och ofta exotiska platser – för att inte tala om min kompis Karin som nyss dragit av en Ironman pÃ¥ Nya Zeeland. Jag känner inte sÃ¥ mÃ¥nga som kraschat pÃ¥ cykel ordentligt förutom Anna som gav mig skrämselhicka förra vÃ¥ren när en bil krockade med henne och Dessi som kraschade pÃ¥ mtb.

Jag vet inte hur olycksstatistiken ser ut men cykelolyckor är extra hemska eftersom man är så oerhört utsatt. Kroppen är mjuk och bilarna hårda och så vidare. Vinddraget när man cyklar landsväg och fordon blåser om i 110 med bara decimeters marginal är inte skönt. Det har tack och lov inte hänt så ofta. Inte ens när jag cyklade Stockholm-Åre.

Men, vi är nog mÃ¥nga som minns rapporteringen om Pontus Schultz som tragiskt omkom i en cykelolycka när han körde av vägen i ett cykellopp i Frankrike i samband med sin 40-Ã¥rsdag, eller olyckan som tog triathleten Lena Karlssons liv i en krock med en lastmaskin förra sommaren. Senast för nÃ¥got dygn sedan omkom en cyklist i Sydafrika i en krock där en buss tappade kontrollen och voltade; även flertalet av passagerarna (rugbyspelare) i bussen omkom. Bland ”vanliga” cyklister; de som cyklar till och frÃ¥n jobbet eller mellan ärenden sÃ¥ rapporteras det ständigt om olyckor tycker jag.

Men, det var inte cykelolyckor jag skulle skriva om. Tvärtom. Det var en cykellängtan jag ville beskriva – vilket blir nÃ¥got bisarrt när jag nyss refererat till ond och brÃ¥d död.

För mig är landsvägscykling den största formen av frihet. Jag är aldrig rädd på min racer. Känslan av kontroll är total, mycket tack vare att gensvaret från cykeln är så direkt. Att börja med cykling kan ha varit det bästa jag gjort.

Det är något särskilt med att trampa fram på torra, lugna asfaltsvägar som snirklar sig fram mellan skog och sjöar. Knäppa krispigt vita skor på fötterna och dra en vindjacka över cykeljerseyn. Ha solglasögon på näsan och höra spinnet från cykeln och fåglarnas kvitter.

Jag tycker att det är de där små vägarna som är de bästa. De vägar som få bilar hittar till; som böljar och svänger om vartannat. Allra helst ska man ha sikte på ett trevligt fik. Cykling är synonymt med fika; och oavsett hur svettig man är så spelar det på det stora hela ingen roll för cykelkläder kan vara de stiligaste kläderna som finns; strama mönster och snygga linjer och välmatchat så det förslår.

PS. Kan någon påminna mig om att putta ner flärpen på dragkedjan när det ska fotas??

Hela Sverige verkar ligga inbäddat i sol den här helgen verkar det som; från norr till söder. Solen skiner i Åre och sken synnerligen när jag var ute vid Tännforsen på jobb.

Tännforsen är Jämtlands största besöksmål och framförallt Sveriges största vattenfall; men jag har då aldrig förut hört talas om kyssarnas bänk eller Näckens udde. Det är tydligen här man ska sitta, i tystnad nedanför fallet, och se solen gå upp över Åreskutan.

Vad jag dessutom vet är att det numer finns en tävling om vem som är snabbast i vattnet pÃ¥ Ã¥ret; och 2015 Ã¥rs upplaga har redan gÃ¥tt av stapeln – nÃ¥gra tjejer har redan badat där. Bildbevis finns pÃ¥ Tännforsens insta. Hujedamej!

Helgen ligger framför mig och jag är glad på det stora hela. Att jag faktiskt känner mig uttråkad är ett vårtecken; det ligger och grubblar och jag är högst medveten om det och att det liksom är en tvärtomkänsla av något slag.

Fina vännerna Åsa och Viktor kom upp i onsdags kväll och jag är så himla glad över att de får en solig helg. Såhär ser det ut på Åsas blogg från igår!

Och såhär såg Tännforsen ut i svartvitt. Går dånet fram genom bilderna?