Idag har jag gått och längtat hela dagen efter min andningspaus. Efter det där tillfället då jag inte behöver göra något annat alls än att sätta ena foten framför den andra. Om och om igen i det tempo som min kropp vill springa i just ikväll. I ett mjukt mörker ser jag fram emot några kilometers löpning med sval luft i mina lungor. Syre i blodet. Snö under skorna. Ljuv musik i öronen. Eller, i alla fall någon som pratar.

Det är härligt att löpning kan vara så mycket. Hårda tuffa tävlingar och mjuka sköna andningshål.