Höstens finaste tid är förbi, konstaterade jag när jag öppnade ytterdörren för att ta en tur uppför berget. Toppen har inte synts till pÃ¥ hela dagen, där uppe ligger molnen och hovrar. Och björkarna vackra guldkronor ligger utspritt pÃ¥ marken. Vill man ha färg sÃ¥ fÃ¥r man klä pÃ¥ sig den själv…
Jag kunde knappt ha varit mer rosa än vad jag var när jag trädde stavarna om händerna och knallade uppför den klassiska LÃ¥ngsvängen som om vintrarna tar skidÃ¥karna ner mot byn. PÃ¥ skidor är det inga konstigheter, man kan nästan Ã¥ka den i sömnen. I skor – uppför – är det ingen barnlek.
När Karin cyklade med mig förra helgen sa hon ”benen vet inte hur fort jag cyklar” apropÃ¥ att hon körde cross och jag cyklade racer – och vi därmed höll lägre hastighet än när hon bränner av mil efter mil pÃ¥ sin P5:a. SÃ¥ är det när det gÃ¥r uppför ocksÃ¥; kroppen slÃ¥r pulsen i taket oavsett sÃ¥ länge som det är jobbigt nog – oavsett fart.
 Kläder: Craft PXC high function (egentligen för längdskidåkning).
