Höstens finaste tid är förbi, konstaterade jag när jag öppnade ytterdörren för att ta en tur uppför berget. Toppen har inte synts till på hela dagen, där uppe ligger molnen och hovrar. Och björkarna vackra guldkronor ligger utspritt på marken. Vill man ha färg så får man klä på sig den själv…

Jag kunde knappt ha varit mer rosa än vad jag var när jag trädde stavarna om händerna och knallade uppför den klassiska Långsvängen som om vintrarna tar skidåkarna ner mot byn. På skidor är det inga konstigheter, man kan nästan åka den i sömnen. I skor – uppför – är det ingen barnlek.

När Karin cyklade med mig förra helgen sa hon ”benen vet inte hur fort jag cyklar” apropå att hon körde cross och jag cyklade racer – och vi därmed höll lägre hastighet än när hon bränner av mil efter mil på sin P5:a. Så är det när det går uppför också; kroppen slår pulsen i taket oavsett så länge som det är jobbigt nog – oavsett fart.

 Kläder: Craft PXC high function (egentligen för längdskidåkning).