Ni är många som undrar om det här med att ta bilder till sin blogg. Jag skrev ett inlägg på det i oktober förra året och det är rätt så relevant fortfarande: jag använder samma prylar och så fortfarande.
Eftersom jag har samma utrustning såhär nästan ett år senare betyder förresten att jag kan uppgradera lite, eller hur?
Min Canon S100 har hängt med länge och väl. Jag tar med den på många äventyr och på mina senaste trailäventyr har jag hållt den i handen i långa stunder och båda gångerna lyckades jag snubbla och ta emot mig med kameran på hårt, oförlåtande stenar. Men den håller än. Och om den skulle råka gå sönder skulle jag inte bli arg för den har levererat så sjukt mycket under sin tid så jag är bara tacksam över att den fortfarande håller.
Det finns en anledning till varför jag skrev sista meningen ovan. Jag tycker att om man har grejer så ska man använda dem – inte låta dem ligga hemma för att man inte vågar använda dem. Fram med finporslinen oftare – och ha en kamera du vågar använda!
När jag springer trail över en mil har jag en löparryggsäck med mig. I sidan på den finns små fack där jag får plats med min kompaktkamera och den är lätt att ta fram i farten.
Har jag ingen löparrygsäck har jag sällan med mig kompaktkameran, men då har jag oftast åkt bil någonstans och då ligger min systemkamera och väntar där. Typiskt nog är det alltid som tråkigast trailmiljö precis bredvid bilen så då fotar jag annat. Med andra ord: var jag befinner mig någonstans styr vad jag fotar.
Jag tvingar alltså aldrig fram ett motiv som jag vet med mig inte riktigt funkar – men oavsett vad jag fotar så har jag klart för mig hur jag vill att bilden ska bli. Hängde ni med på den?
När jag är med Grabben så är det han som fotar. Det där har varit lite av en resa. Ni som har partners som ni tvingar att fota bloggbilder vet vad jag menar…
Eftersom han skriver en löparblogg så förstår han poängen med att fota ofta och mycket så han gnäller inte så mycket över det, men hur har jag fått någon som inte är så intresserad av att lära sig att fota att fota bra? Jo, såhär:
1.
Istället att förklara med ord hur han ska göra – så visar jag hur jag vill att bilden ska bli. Jag brukar först ta en bild av honom så att han ser hur jag vill att bilden ska komponeras: var i bilden jag ska vara och vad jag vill ha med av omgivningen. Som på bilden nedan alltså.
Att jag sedan väljer en annan pose spelar inte så stor roll för han vet hur han ska hålla kameran och vilka riktmärken han ska ha för bilden. Eftersom jag har fotat honom så har jag redan inställningarna klara vad gäller det här med fokuspunkt och så.
2.
Jag har lärt honom det mest grundläggande: ta många bilder! Jag behöver inte ens säga det till honom längre, han vet redan att han ska knäppa av många bilder i en följd. Då spelar det ingen roll hur många som blir dåliga för det finns i alla fall minst en som blir bra. En tvärtomversion av Murphy’s law alltså!
3.
Eftersom jag hör klicket från när han tagit en bild så kan jag hjälpa honom på traven genom att byta pose – då förstår han enbart genom att jag rört på mig, att han ska ta en bild till. ”Hade du stått helt still hade jag bara tagit en bild” har han sagt till mig. Jag har inte tänkt på det där faktiskt, för jag byter ju pose för att säkra upp att ha en bra bild (se punkt två). Det blir alltså två bra flugor i en smäll.
Har du också en motvilligt fotograferande partner? Hur har du gjort för att det ska funka?
