Ibland flyter träningen pÃ¥ och ibland fÃ¥r man kämpa som fan för att vara ärlig. Det märks inte sÃ¥ mycket pÃ¥ styrketräning eller sÃ¥ – men löpning kan i det avseendet vara hänsynslöst!
Jag åkte till Vålådalen igår för att vara med när den nya rullskidbanan invigdes. Wassberg klippte snöret och landslagsåkaren Teodor Peterson satte ribban med det första banrekordet (som lär vara svårslaget). Efter allt ståhej passade jag på att springa runt Blanktjärnarna.
Förra gÃ¥ngen sÃ¥g det ut sÃ¥här när jag tog samma runda – det var i maj och det snöade. Det var jobbigt den gÃ¥ngen, och jobbigt var det ocksÃ¥ idag. Vad är det med Blanktjärnsrundan egentligen?
Jag sprang den åt andra hållet och östra Blanktjärn var lika magisk som vanligt men ungefär där tog energin slut. Pang bom. Jag minns den sista halvmilen som i ett töcken och jag gick (då hade jag slutat springa) och tänkte på ingenting för jag orkade inte fokusera på något.
SÃ¥ är det ibland – dagsformen varierar. Ett litet leende orkade jag ändÃ¥ med när jag passerade skylten med ”fjällen”. No shit Sherlock!
