Träningsglädje

Katten skrev ett intressant inlägg på tema ”det lutherska arvet” – om semester. Det går lite hand i hand med en pod jag gjorde för länge sedan som heter ”ett strävsamt liv” (pod nummer 13).

Apropå semester så slog det mig igår som en blixt från blå himmel vad jag ska fokusera på i höst: jag ska bli stark. Jag ska träna mycket styrka!

Oavsett vad jag gör så vill jag ha en riktning. Att vara i ingenmansland under längre tid funkar inte för mig. Jag gillar projekt och vill ha en tydlig start och målbild. Jag älskar att dela in året i de årstider vi har och skapa planer och listor hur jag vill uppleva dem på bästa sätt. Därför är livet efter semestern lika härligt som själva semestern, och tiden innan.

Att ”bli stark” kan vara något av en utmaning; det är mycket enklare mentalt att gå ut och springa skitlångt än att ställa mig på bron utanför dörren och lyfta en kettlebell. Men jag ska göra det.

Jag ska gå ut och springa också; gärna mycket trail uppför. Det är också ett sätt att bli stark. Inte långt från huset har jag grymma trappor för trappintervaller. Perfekta för starka ben inför en efterlängtad vintersäsong.

Man kan ju tycka att ett gymkort hade suttit på sin plats men jag tänkte faktiskt strunta i det också i höst. Jag har allt jag behöver och behöver jag något mer så skaffar jag det.

Så kära höst, när du väl kommer så är du välkommen.

Jag har förra sommarens härliga stranddagar färskt i minne; särskilt de där dagarna på Lynga strand då jag spenderade timmar med att bada och läsa böcker. Lite så blev det idag också.

Vi åkte ut mot Frösakull strax efter 10 eftersom vi vet att det alltid är kaos på parkeringen en timme senare. Vid Frösakull är det gott om plats mellan handdukarna vilket passar mig fint, jag är ju van vid att ha mycket space och inte behöva trängas sedan jag flyttat till fjälls…

På eftermiddagen åkte vi till Särdals kvarn och hamstrade sylt och saft från Hafi; jag köpte några burkar av min favorit med smak av kokos och ananas.

Det var fortfarande varmt när vi begav oss ut på stan; vi valde att äta middag på Pio och jag beställde in kalixlöjrom till förrätt och fantastisk tonfisk till varmrätt. Efteråt delade jag och Grabben på några tryfflar och lite dessertvin – men min cappuccino fick jag behålla för mig själv.

Klart värd sommardag!

Grabben skulle springa 3 mil i Helsingborg idag så jag tänkte att jag skulle cykla söderöver på trevliga cykelvägar. Vägarna ner mot Laholm, Hallandsåsen och Ängelholm har jag kört till leda men efter att ha scannat av kartan (jag använder gmap-pedometer.com för att hitta vägar och mäta avstånd) så kom jag inte på något bättre än att cykla Ginstleden mot Ängelholm och förhoppningsvis mot Flickorna Lundgren där vi skulle fika efter våra båda träningspass.

Jag kände på en gång att benen inte var med mig idag. Varje tramptag på den stora klingan var jobbigare än det borde och varje platt parti kändes som uppförsbacke. Jag bävade för Hallandsåsen redan innan jag kommit ut ur Halmstad.

Vägen längs Mellbystrand och mot Skummeslövsstrand kändes evighetslång och på ett fik strax innan Skottorp tog jag paus och köpte en Zingo och småpratade lite med en ensam äldre man som berättade att han cyklat mellan Uppsala och Göteborg.

Strax efter jag rullade iväg anade jag att något var på gång, det hade svartnat rejält precis vid gränsen till Skåne och jag funderade på om jag skulle ta skydd i tid eller om jag skulle cykla vidare och möta regnet med full fart.

Jag gjorde det senare.

Hallandsåsen var inte nådig idag. Jag minns att den brukar vara seg men idag ville jag helst stanna och vila innan jag gjort hälften. Någonstans där i mitten sköljde himlen över mig och jag tog räddning i en viadukt. Åskan mullrade och skakade om E6:an ovanför mitt huvud och regnet öste ner.

Efter en kvart hade det lugnat ner sig och det regnade knappt längre så då tog jag den sista backen uppför innan jag såg fram emot en skön rull ner mot Margaretetorp. Synd bara att det skulle börja ösregna igen.

Det var fin nedförsbacke i ungefär en mil och det gällde att hålla hårt i styret för det var som att rulla på ett rivjärn med rätt stökig asfalt. Vägen var till en början som ett rinnande dike men det spelade inte så stor roll, jag hade inte kunnat bli blötare ens om jag hoppat i sjön.

Strax före Ängelholm hade jag tröttnat på att cykla så då blev jag upplockad med bil och så åkte vi och fikade istället. Så fint kan man ha det när man gör som man vill och inte tränar för något särskilt annat än att må bra och ha en allmänt härlig söndag.

På vägen hem några timmar senare satte det igång igen – precis vid Hallandsåsen igen. Blixten och åskan gick i ett precis ovanför huvudet – då var det skönt att sitta i bilen.