Ikväll tog jag mig an Suljätten; en bergstopp i Kallbygden som enligt sägnen är en jättes näsa. Det var mitt sista löppass innan helgens kraftprov och jag tog det med ro, precis som jag och Annika ska göra i helgen.
Jag sprang där jag kunde, och där jag inte kunde springa sÃ¥ gick jag. Eftersom det nästan bara gick uppför pÃ¥ vägen upp (logiskt) sÃ¥ blev det som sÃ¥ att jag gick upp till största del – och sprang ner. Men eftersom det dels var väldigt brant nedför i början, och ibland lite för tekniskt för att springa, sÃ¥ sprang jag inte hela vägen ner heller.
Fint var det i alla fall! Det var soldisigt fram till runt klockan 20 och sedan blev det hur soligt som helst. Man kan ju tro att det skulle vara tvärtom.
Uppe pÃ¥ toppen blÃ¥ste det friskt och det hade faktiskt varit skönt med en mössa där uppe. Det är en cool topp att vara pÃ¥, perfekt för picknick men ocksÃ¥ ett tokbrant stup pÃ¥ ena sidan. Jag blickade ut över skogen och försökte se nÃ¥got levande (älg, ren, björn…) som hade varit kul att se pÃ¥ lagom avstÃ¥nd men nä, inget. Bara jag.
