Ni är många som känner igen er i den här situationen jag skrev om häromdagen – och som undrar över min plan. Jag har, till stor del omedvetet, funderat vidare på alla hur och varför och vet att den stora träningsdippen kom i samma veva som den stora orörligheten och ryggstrulet drabbade mig. Fast orörlighet är att uttrycka mig fel, jag är faktiskt inte ett dugg orörlig har det visat sig – förutom i höfterna (typ på insidan, höftböjarmuskeln är det inget fel på). Det är förmodligen det som stör min rygg och som faktiskt omöjliggör övningar som marklyft och burpees. När jag var på Playitas strulade ryggen så pass att jag faktiskt inte ens kunde göra en benböj. Det gjorde träningen tråkig, framförallt styrketräning. Att springa och så hade – och har – jag inga problem med. Men ni vet hur det är, man vill alltid göra det man inte kan göra. Och ju mindre man kan, desto mer vill man. Gräset är som grönast på andra sidan.
Jag vet vad jag ska göra för att lirka upp ryggrörligheten – jag ska bara se till att göra det. Prehab ja, så himla enkelt – så himla tråkigt…
Tillbaks till min plan. Jag vet inte exakt hur den ser ut men jag vet att den handlar om att jag ska komma över tröskeln så många gånger som möjligt, för det är den som är den stora hindret. Sedan är det lite skitsamma vad jag gör, bara jag gör något. Korta pass ska inte underskattas och just nu planerar och genomför jag dem på så sätt att de är mentalt enkla. Jag har inga problem med att träna högintensivt så länge huvudet är med.
Igår eftermiddags var jag på gymmet och blandade cardio och styrka. Planen var 6*400 meter på löpband. Löpbandet hade en 400-metersbana i sin grafik och det var lite roligt. Efter 3 varv på löparbanan var jag rätt så uttråkad – så för att genomföra och ha roligt (nåja) samtidigt så planerade jag om. Istället för mina sista 3*400 så blev det 300, 200, 100, 200, 300 meter. Mentalt enklare – och för mig var det lika bra träning.
Jag avslutade med lite styrketräning. Axelpress, rodd och bålrotationer. Bra pass. Och med det genomfört så är mina fötter lite lättare, hjärtat lite gladare och hela jag lite lycklig. Det är ju den här känslan jag känner så väl till och älskar så mycket, men som jag hittat så sällan.
Rosa löpartights och lila t-shirt // Craft
Men vad är det MED mänskligheten?! Varför skriver ni såna här konstiga kommentarer, Margareta och Mickan? Har en inte vanligt folkvett kan en ju kolla hur omvärlden beter sig och ta efter. Det hade verkligen varit praktiskt om en viss vikt hade varit nyckeln till snabbhet eller lycka eller spänst. Verkar dock inte vara så, sett till verkligheten. Get a grip.
Hoppas du hittar motivationen! Att börjar se sig om efter anledningen är ju en bra start. 🙂
Jag känner igen det där med att man vill göra det man inte får. De perioderna jag inte har kunnat springa så är springa det enda jag tänker på! Hur mycket jag vill, nu nu nu! Och då tappar jag motivationen även till att träna sådant som jag VILL träna….. *suckar över mig själv* Men vi är nog många som kanske funkar så (?)
’
Kram M
Men vad trött jag blir på snacket om din vikt!!! Du ser ju helt normal ut!! Eller vad är det för ideal som gäller? Är vi som är ”normala” elefanter, fast vi vet inte om det? Kan inte en normalviktig person vara vältränad? Vad är det som gäller? Är det dags att börja gå på diet och svälta sig för att passa in? Jag bara undrar. Jag försöker värja mig mot all träningshets och resultatinriktad träning men det är svårt att inte känna stressen som råder. Hur gör man för att inte falla för trycket? Hur som helst Sara så tycker jag att du har en fantastisk blogg! Tack!
Mickan: ja absolut, jag skulle vara snabbare om jag vägde mindre. men skulle jag bli gladare/nöjdare/lyckligare om jag var snabbare? dvs jag tycker inte att min vikt begränsar mig för jag har inte min drivkraft i att vara snabb eller faktiskt ens att prestera på träning. hade jag varit en person som vill prestera med min träning så hade det kanske frustrerat mig, men för mig är träning en ventil. jag har fullt upp på att prestera på andra håll. och ja, alla kroppsövningar blir ju tyngre med tyngre kropp, men vänd på det: blir jag då inte också starkare? ju tyngre belastning desto mer krävs av mig. så man kan välja hur man ser på det. boxhopp (spänsthopp) kan däremot höra till de övningar jag skulle vilja vara bättre på, oklart varför, men det är liksom coolt – tack och lov tar det inte upp alltför mycket av min tankekraft. 🙂
Hej Sara
Jag älskar din blogg!
jag hoppas det är okej om det kommer lite mer personliga frågor?
Jag vet att du tidigare skrivit om ”varför du är tjock”, såna inlägg som verkligen uppskattas. Jag vet att du tydligt skriver att det intresse är inte magrutor utan att vara vältränad och det har kanske inte med fettprocent etc att göra. uppfriskande och skönt från en tjej!! Men nu till min fråga- oavsett hur bra självkänsla du har så undrar jag om du inte ibland kan känna att din vikt endå hindrar dig från vissa saker. Eller alltså- du har ju sprungit såna extremt långa lopp och det går ju uppenbarligen hur bra som helst, men mer att det finns en begränsning i hur snabb du kan bli? Eller en del övningar som blir svåra att utföra med en tyngre kropp?
Frågorna här ställs inte av någon ond avsikt utan ren nyfikenhet på hur du ser på detta!
Kram från mickan!
Jag känner verkligen igen mig i träningsdipp i kombo med ”skada”.
Min dåliga axel hindrade mig från att göra typ allt som jag verkligen ville. Plus att den gjorde ont hela tiden. Även om jag kunde köra i princip alla övningar för ben, så tappade jag motivationen till träning då det fanns så mycket som jag inte kunde göra. Den där axeln var som en tjock vägbom för min träning.
Nu är axeln bra igen, och plötsligt känns tröskeln till träning mycket lägre (även om jag inte är sugen alltid).
Kul att du känner dig gladare och lyckligare efter ditt pass. Och så hoppas jag inte att den där kommentaren från Margareta ändrade på den känslan ett dugg!
Ibland är det viktigare saker som står på agendan. Saker som man kanske inte är medveten om men som tar ens energi. Var sak har sin tid. Du hinner träna. Du verkar vara en tränande människa så du kommer igång igen. Jag är mamma till tre barn och under deras uppväxt har träningen blivit lidande många gånger bara för att jag inte har haft tid eller motivation. Men jag har hittat tillbaka flera gånger. Det kommer att gå finfint för dig Sara! Du är en stor inspirationskälla och förebild! Helt klart den bästa träningsbloggen som tänker på hälsa holistiskt. Tack för att du delar med dig av din träning och alla dina äventyr!
Men åhh vad jag känner igen mig. Man vill ju alltid träna det man inte kan och usch och fy för ryggproblem, har ju själv haft det och uscha det är inget att leka med! Toppen om du hittar den där peppen igen.
Du inspirerar så många. Att du inte varje dag orkar inspirera dig själv är nog bara mänskligt. Och skit i Margareta.
Skönt att du hittade känslan! Förhoppningsvis leder det till att du blir sugen på att hitta den igen… och igen… och snart är du inne i rullorna igen. Dippar har vi alla. men jag tror att du är på G nu. Köp lite nya träningskläder, det funkar alltid för mig. Köpte nya tights häromdagen och plötsligt känns axeln mycket bättre! Inte så att jag kan börja träna än, men det känns i alla fall inte hopplöst! All lycka till med träningen och njut av tiden i Boston!
Huvudsaken man har en plan någonstans tror jag. I alla fall ibland. Men det är jäkla skönt att vara utan mål o krav med, och bara friträna det man känner.
Och OM du ska springa mara framöver (OM det är det DU vill) så räknar jag med att du tar den ihop med din teamie!
Skit i onödiga kommentarer nu och sug åt dig härliga minnen från Boston!
Min motivation kommer och går. När den är på topp skulle jag kunna vara på gymmet obegränsat, som du måste jag ibland byta det tänkta mot ngt mentalt enklare istället för att inte göra alls. Antar och tror att vi är som alla. Ibland på topp ibland i dalen, men mest däremellan. Kram till dig!❤️
Margareta: vilken fruktansvärt onödig kommentar som inte tjänar något till och som skrivs med absolut ingen som helst insikt från ditt håll.
Anna: ja! 🙂
Ibland är motivationen hög, ibland är den låg. Men det är som du säger, viktigt att komma över den där tröskeln. Bara att komma ut eller iväg eller att göra någonting. Jag brukar gillar långsamma pass, ett par lugna mils cykel eller liknande.
Ibland är motivationen hög, ibland är den låg. Men det är som du säger, viktigt att komma över den där tröskeln. Bara att komma ut eller iväg eller att göra någonting. Jag brukar gillar långsamma pass, ett par lugna mils cykel eller liknande.
Sara , är glad att du reflekterar och kommer över ”tröskeln” för att finna motivation till träning. Kanske även att du ser över kosten och går ner några kilon. Då skulle det bli både roligare och lättare för dig att träna. Önskar dig all pepp. Du verkar vara en så härlig tjej. Och tänk om du nästa gång skulle vara med din man och springa maran!!!
Sara , är glad att du reflekterar och kommer över ”tröskeln” för att finna motivation till träning. Kanske även att du ser över kosten och går ner några kilon. Då skulle det bli både roligare och lättare för dig att träna. Önskar dig all pepp. Du verkar vara en så härlig tjej. Och tänk om du nästa gång skulle vara med din man och springa maran!!!