Träningsglädje

En av de jackor jag hyllat till skyarna det senaste året är Craft Elite Run light jacket – eller Craft ER light jacket som det står på lappen. Den här och den här ni vet! Jag älskar att den är tunn och stretchig och minimalistisk i designen – men att den trots allt det där har ett lätt skydd mot både vind och väta. Med ett tunt underställ under håller jag värmen i ganska modesta temperaturer – och med ett lite tjockare underställ så funkar jackan när det känns bistert under höst och vår.

Till i vår finns Craft ER light jacket i flera olika färgställningar och jag har fått den mest färggranna. Nyansen heter hibiscus och är en härlig färgklick som känns mognare än rosa. Allra helst skulle jag vilja ha den här i alla färger som finns för jag tokälskar den!

Craft ER light jacket i rosa hibiscus finns till exempel här. Matcha med dessa tights i samma färg. Eller gör som jag och kör svart.

Upp till Galgberget kan man springa riktigt bra trappintervaller och det tog jag fasta på idag. 8 vändor upp och ner och pulsen nådde upp en bit över tröskelpuls varje gång. Det är en annorlunda känsla i kroppen än tröskel vid flack löpning tycker jag. Stumheten i benen kommer snabbare och är mer aggressiv. Ni vet känslan när halsen liksom snörps igen när man försöker ta djupa andetag och där det känns som om mjölksyran liksom forsar ut med andedräkten.

Efteråt tog jag ett varv på slingan på berget i ultralångsamt tempo och joggade ur benen. När jag sneddade över djurkyrkogården mötte jag en ensam katt som var sällskapssjuk. Kanske hade den hälsat på en kompis? Jag hoppas den hittade hem.

Dagens frisyr – fiskbensfläta.

Så har två av årets första månader passerat och jag har fortfarande inte satt upp några riktigt konkreta mål med det här träningsåret, mer än att cykla och springa millopp då. Det är två rätt luddiga mål, jag har ju inte ens bestämt vilka lopp jag ska springa eller var jag ska cykla. Och det är faktiskt rätt så skönt.

Jag tänkte på det senast igår kväll. Att det var så himla härligt att känna att jag kan sticka ut och träna precis vad jag känner för. Backintervaller kan förvandlas till trappträning mest bara för att det är kul. Det är vad jag kallar kravlös träning.

Kravlös träning är att träna vad som är roligt (det har absolut inget att göra med hur hårt man tränar). För såhär känner jag: jag är en prestationsmänniska. Jag mår bra när det jag gör är bra. Likväl mår jag dåligt (ja, mer eller mindre förstås) när det jag gör är dåligt. Just för att jag har en tendens att fokusera så mycket på prestation i allt annat jag gör i livet är det fantastiskt skönt att ha träningen som en ventil, som en lyckokick. Som en paus i prestationstillvaron där jag får ösa och gasa och maxa av ren glädje. Det är just därför som träningen ger mig energi och det är just därför mina träningsmål allt som oftast handlar om upplevelser snarare än tider. Träningsglädje!