Jag vet att jag låter helt lyrisk – men det är för att jag är det också. Om jag inte redan haft en önskan om att flytta från Stockholm så skulle jag absolut fått det nu. När man hör om hur mycket guiderna här i Abisko älskar sina liv – så blir man rätt avundfrisk. När vi satt i hundspannet i eftermiddags så pratade jag och Annika om att man verkligen är livsnjutare här. Man bor här för att man älskar livet som erbjuds – och det är rätt okomplicerat; som Morgan som tillsammans med sin fru Lina som driver Abisko dogsled (och som har typ 70 hundar…) sa: livet runt en brasa är rätt fantastiskt. Och det är det.

Överlag har vi suttit runt rätt många brasor faktiskt. 3 stycken hittills: igår kväll när vi norrskensspanade strax innan midnatt, i förmiddags när vi gick med snöskor och nu i eftermiddags när vi åkte hundspann. Frida (du vet vem du är) – jag förstår varför du lämnade Stockholm och flyttade upp hit till Lappland och jag är mäkta imponerad av den härliga natur du har runt knuten. Vilket liv!

Just nu är jag rätt så fascinerad av mina egna tankar. Jag har varit rätt mycket till fjälls på lite olika ställen men det är inte alla orter och byar som liksom griper tag om min sådär på riktigt. Men, det märks när det är kärlek vid första andetaget. Och jag tycker det är intressant att försöka förstå vad det är som gör det! Är det bergen, byn, folket eller atmosfären? Abisko – you had me att hello och jag är mer än nöjd med mitt beslut att lämna Stockholm och bosätta mig norröver i mars.

Att åka hundspann var magiskt. Precis som på snöskotern utgick vi utanför dörren på Abisko Mountain Lodge. Jag satt lycklig på släden varenda minut vi var ute. Vilken upplevelsehelg vi har!

Fantastiska hundar och hur coola är de inte med de blå ögonen

Det var minst sagt livat innan vi kom iväg – alla överröstade varandra

Full fart framåt

Det var en hund på himlen också

Ordning i ledet

Den här killen hade ett brunt och ett blått öga

Otroliga vyer – här har vi utsiktspaus

Full fart hemåt