Jag var inte jättemotiverad att gå ut och springa intervaller ikväll. Typiskt – jag hade ju precis skrivit det här inlägget. Men det var också det inlägget som faktiskt fick mig att snöra på skorna och sticka ut en sväng. Jag hade ett endaste pass kvar i januariutmaningen med fokus på intervallträning och det var ett löppass på 5*5 minuter. Det värsta passet av dem alla eftersom det var mest mentalt utmanande.
Det var mörkt och kallare än jag trott men som vanligt när man klätt sig rätt för vinterlöpning så ska man frysa lite, lite innan man väl kommit igång. De där första minutrarna är inte så härliga, men det blir bättre sedan när man blivit varmare i kläderna (noterade ni Göteborgshumorn?).
Jag tänkte först springa samma varv runt Rålis om och om igen, men det blev för tråkigt (och inte alls enligt Nickes teori) så jag sprang en längre runda istället. Att kalla det ”en längre runda” är väl att ta i eftersom den bara var ungefär 30 minuter lång… Däremot lyssnade jag på samma låt i hörlurarna. Just den här (det är ingen idé att du lyssnar om du inte har bra bas i lurarna/högtalarna) är 5 minuter och det fick bli min måttstock på intervallernas längd. Pulsklockan var urladdad men jag har koll på min tröskel och gick efter känsla. Det funkar okej men jag är betydligt mer nöjd med min insats när jag också fått en siffra på den.
Efteråt gjorde jag burgare på älgkalvsfärs (tack mormor!) och sedan kollade jag två avsnitt av True Detectives, den nya serien från HBO med Matthew McConaughey. Den slår inte Girls, men däremot är True Detectives bättre än Breaking Bad som jag faktiskt bara lyckats se ett avsnitt av (jag tyckte den var lite tråkig).
