När jag var ute och sprang tänkte jag att det finns pass man blir bättre av. Och så finns det pass som man mår bra av. Ganska ofta så gäller båda, men ibland bara det ena. Och då förhoppningsvis att man mår bra av. För mig finns det ingen poäng att bli bättre om jag inte också mår bättre liksom. Annat är det om man är elitidrottare men som många har skrivit förut: elitidrottare tränar för prestation och inte för hälsa.
Dagens pass sprangs på rejält underkylda vägar. Asfalten var glashal. Grusvägen med. Det var det som gjorde att passet blev mellanmjölk: det gick för fort för att vara lågintensivt eftersom jag ville dra på, men för långsamt för att vara högintensivt och det var inte tillräckligt långt för att bli ett good enough distanspass. Jag flyttade fokus från att springa för att bli bättre till att springa för att må bra, och kände mig nöjd med det.
Precis när jag sprang och tänkte att jag skulle avsluta mellanmjölkspulsen för en stund så tog jag upp en hand för att heja på en mötande löpare. Att träffa på någon springandes på de vägar jag springer på här uppe i Hälsingland händer liksom inte. Anyways, när handen åkte upp glömde jag att parera resten av kroppen och pang så låg jag på backen. Den jag mötte, liksom jag, var instängd i sina lurar och märkte inget. I alla fall stannade han inte för att försäkra sig om att jag inte brytit benet.
Jag var snabbt uppe på fötter igen och scannade av framsidan: knän och händer kändes intakta. Sedan skulle jag borsta av mig dammet från rumpan och märkte att jag hade en del stenar innanför brallan. Jag kollade närmre och upptäckte hål på höften. Jävla skitfan tänkte jag och sedan började det rinna blod från skrapsåret som är som två handflator men som ändå sitter på det minst sämsta stället på höften. De ilskna tårar som rann på vägen hem hade mer att göra med hålen på brallan än blodet på benet. Mina Craft WP Stretch är favoriter och jag har redan ett annat par som jag trillat sönder på knät. Två par lappade vintertights gör ingen glad…
