När jag var ute och sprang tänkte jag att det finns pass man blir bättre av. Och så finns det pass som man mår bra av. Ganska ofta så gäller båda, men ibland bara det ena. Och då förhoppningsvis att man mår bra av. För mig finns det ingen poäng att bli bättre om jag inte också mår bättre liksom. Annat är det om man är elitidrottare men som många har skrivit förut: elitidrottare tränar för prestation och inte för hälsa.
Dagens pass sprangs på rejält underkylda vägar. Asfalten var glashal. Grusvägen med. Det var det som gjorde att passet blev mellanmjölk: det gick för fort för att vara lågintensivt eftersom jag ville dra på, men för långsamt för att vara högintensivt och det var inte tillräckligt långt för att bli ett good enough distanspass. Jag flyttade fokus från att springa för att bli bättre till att springa för att må bra, och kände mig nöjd med det.
Precis när jag sprang och tänkte att jag skulle avsluta mellanmjölkspulsen för en stund så tog jag upp en hand för att heja på en mötande löpare. Att träffa på någon springandes på de vägar jag springer på här uppe i Hälsingland händer liksom inte. Anyways, när handen åkte upp glömde jag att parera resten av kroppen och pang så låg jag på backen. Den jag mötte, liksom jag, var instängd i sina lurar och märkte inget. I alla fall stannade han inte för att försäkra sig om att jag inte brytit benet.
Jag var snabbt uppe på fötter igen och scannade av framsidan: knän och händer kändes intakta. Sedan skulle jag borsta av mig dammet från rumpan och märkte att jag hade en del stenar innanför brallan. Jag kollade närmre och upptäckte hål på höften. Jävla skitfan tänkte jag och sedan började det rinna blod från skrapsåret som är som två handflator men som ändå sitter på det minst sämsta stället på höften. De ilskna tårar som rann på vägen hem hade mer att göra med hålen på brallan än blodet på benet. Mina Craft WP Stretch är favoriter och jag har redan ett annat par som jag trillat sönder på knät. Två par lappade vintertights gör ingen glad…
Tycker nog ändå det var rätt dålig stil av den där mötande löparen att han inte reagerade när du ramlade,,,
Som andra nämner ovan; tur att du inte bröt något,, då hade det inte varit kul.
Tråkigt! Och onödigt! Men kom ihåg: det blir alltid som man tänkt sig! Puss
Nejje! Har också såna byxor och skulle fan också grina om de gick sönder.
Skönt att du inte skadade dig mer!
Kram
Aj då! Jag kände precis igen mig i det där med tårarna. Cyklade omkull för typ 6 veckor sen, efter fem minuter på lätt rutt med min mountainbike. Kunde inte fatta att det var halt på asfalten just där (det var det för övrigt inte då), och fick ett jädrans hål på hakan. Men mest sur (och därav tårarna) blev jag ju för att jag inte hann testa mina nya goretex-cykelhandskar desto mer, och för att den tänkta timmes länken blev de futtiga fem minutrarna. Fast sen börjar man ju findera på allt som kunnat hända, så vilken tur att det inte gick värre för dig heller! Men jag liksom förstår den där frustrationen. God jul annars!!
håller med!! Springa för att må bra är det bästa 🙂
Aj aj! Tur ändå att du inte slog dig värre. Byxor kan lagas. Värre med brutna ben…
Be careful! Kram & God Jul
Tråkigt på brallan men tur att du inte slog sönder dig själv.
Men AJ… 🙁
aj aj.. jädrans också. Synd på såret och synd på brallorna. !! tråkigt att inte den andra löparen stannade och frågade hur det gick… =/
Aj! Trist som attans med brallorna men skönt att det ändå gick bra med dig
Au, det så vondt ut!
Tenkte på en ting da jeg var ute og løpte i går.. jeg har mest løpt intervaller de siste årene, så for meg å løpe lengre enn ett minutt i strekk er langt 😛 Det lengste jeg løper nå er litt over 3 km og jeg er ganske stolt av det, for jeg er egentlig ingen løper, jeg synes å løpe er kjedelig og ikke minst tungt. Men så er det morsomt også, da. Så litt blandede følelser rundt den der løpingen. Det lengste jeg har løpt sammenhengende i mitt liv er 5 km, så det sier vel sitt. Men jeg har løpt mye ellers, både intervaller og ellers i andre idretter jeg har drevet med, så jeg er jo vant til å løpe, bare da heller etter en ball enn etter en kjedelig vei (det blir vel noen km iløpet av en fotballkamp..). Så da lurer jeg på, blir det noen gang lettere å løpe? De første 2 km er ofte kjempetunge, synes jeg. Ser tendenser til at når jeg passerer 2-2 1/2 km, så kommer jeg over en slags bøyg og kommer inn i en slags flyt, da blir det litt enklere.
Tror du det finnes ulike type løpemennesker? At de som egentlig er langdistanseløpere ofte ikke finner ut av det, fordi de bruker mange km på å komme i gang og ikke får kommet over den grensen fordi det bare er slitsomt også gir de opp før de har kommet opp i en skikkelig distanse?
Skal ta med meg det du skrev om å løpe for og ha det bra. Skal fokusere på det fremover 🙂
AJ! Åh jag skulle varit där! Då hade jag typ sprungit i kapp den andre löparen dragit honom i örat och sen tagit dig på axlarna.
Attans! Synd på både ben och kläder! Hoppas tomten kommer med nya! (kläder alltså, benen hoppas jag repar sig :))
Irriterande! Och dåligt av den andra löpare att inte stanna till.
Har själv gjort en och annan vurpa, och blir arg som ett bi när det händer.
Krya på höften, och brallan! 🙂
God Jul!
/Richard
Aj! Stackars dig <3