Det duggade småspik i luften. Bäcksvart. Jag gick ut på landsvägen i full mundering och blickade bortåt. På fötterna hade jag mina Inov-8 terrängskor. Inte de mest perfekta för asfaltslöpning men jag hade inte räknat med barmark under min julledighet så man tager vad man haver. Tights med vindskydd – rätt så vattenresistenta. En underställströja i merinoull. Löparvästen från Nike i jättereflex. Pulsklocka – typ dagens viktigaste! Mössa och pannlampa. Musik i öronen – jag höll tummarna för att lurarna skulle tåla regnet.

Målsättningen var 4*10 minuter. De första 10 lugnt, de följande 10 rätt så jobbiga, sedan 10 minuter riktigt jobbigt följt av 10 minuter lugnt. I praktiken: 20 minuter bortåt på landsvägen och 10 minuter hemåt. Jag drog upp musiken på hög volym och stängde in mig i mörkret och regnet. Det jag var medveten om var det min lampa lyste upp. Och min puls.

Jag hade siktet inställt på 10 minuter där jag mot slutet skulle ligga på runt 75% av max. Sedan 10 minuter på typ 80% följt av 10 minuter på 86% av max. Och så 10 minuter nedvarvning där jag inte kollade så mycket puls utan mest sköljde igenom kroppen.

Det är så sjukt skönt att springa med pulsklocka ibland. Att liksom checka av att känslan i kroppen stämmer med siffrorna – svart på vitt. Och att veta att man just genomfört ett helvetes bra träningspass!