Ensamheten kan verkligen vara pÃ¥taglig i fjällen. SÃ¥väl pÃ¥ sommaren som pÃ¥ vintern. Jag menar inte att man är ensam pÃ¥ fjället eller sÃ¥, för det är ju alldeles uppenbart. Och man kan ju likväl vara alldeles, alldeles ensam pÃ¥ en sandstrand i Halmstad, pÃ¥ en äng i SkÃ¥ne eller pÃ¥ LÃ¥ngholmen i Stockholm – ocksÃ¥. Men i fjällen kan det ibland vara sÃ¥ väldigt mycket folk – men ändÃ¥ alldeles tomt.
När jag begav mig mot backarna i Lindvallen ikväll sÃ¥ noterade jag att det stod bilar pÃ¥ mÃ¥nga uppfarter. Här är mycket folk, men skidorna har man bytt mot cyklar! I vissa stugor var ljusen tända men det var ändÃ¥ alldeles tyst och tomt pÃ¥ folk utomhus. Och det är den ensamheten som är sÃ¥ pÃ¥taglig: när det är massor med folk – men ändÃ¥ inte. Samma känsla kan uppstÃ¥ i à re mitt under högsäsong. Ofta när det är mörkt och kallt och kväll och alla hÃ¥ller sig inomhus och pysslar med sitt. Det är ingen negativ känsla – den är mest bara bisarr.
Jag rev av 5 backar efter att ha vilat upp mig i soffan efter jobbet. På toppen av barnbacken (funkar faktiskt bäst att springa uppför) hade jag lite utsikt över dalen och såg de magiska slöjorna som steg uppför trädtopparna. Och jag tänkte att this is where the magic happens. På många sätt.
