Idag har vi vilodag här i alperna. Skönt, tycker de flesta musklerna på kroppen. Jag har träningsvärk i mina triceps och högt upp på låren. Det sistnämnda kommer från alla höjdmeter vi tar oss uppför hela tiden. Varje dag kryddar vi löpningen med en massa styrka och rörlighet och därav tricepsträningsvärken. Man måste ju balansera ut det hela lite…
På den senaste tiden har jag funderat på vad som skulle hända om jag slutade blogga. Svaret på den frågan är: ingenting. Världen skulle ju snurra på precis som vanligt. Nu säger jag inte att jag ska sluta blogga men tanken känns inte så himla konstig längre. Det är en behaglig känsla. Lite frihet.
I mitt bloggjag har jag gått igenom en hel del faser. Jag minns fortfarande när jag fick mina första par skor – för att jag bloggade och ett företag ville synas med sin senaste skonyhet. Jag minns när jag började bli bjuden på en massa pressträffar. När det kändes så himla viktigt att vara med där det hände. Och jag minns väldigt tydligt när jag började känna att jag inte orkade med allt det där. Framförallt är jag starkt medveten om den känsla jag haft det senaste året: att jag inte ids vara mitt i alltihopa bara för att vara med och inte bli bortglömd. Det pratas ibland om FOMO – fear of missing out. Jag känner tvärtom. Jag tackar nej till det mesta utom när mina favoritvarumärken bjuder upp till dans.
Det fanns en tid då det var viktigt att vara med för att bloggen skulle bli stor. Då var det liksom jag som följde efter bloggen. Nu får bloggen följa mig istället.
Blandade bilder från den senaste vintern. Jag minns den som härlig.