Min hälsofiende nummer 1 är stress. Jag blir påmind om det gång på gång, kommer till insikt och så faller jag dit – om än mindre och mindre för varje gång. Att komma ur stressfällan är inget som görs över en natt men hur himla lång tid kan det ta egentligen?
Jag blir stressad över de minsta sakerna (öppna post, ringa samtal) men slås gång på gång över att det är mindre stressande och mindre jobbigt att beta av den där listan än att ha den kvar och veta om att alla punkter ligger och gnager och väntar och tickar.
I helgen hade jag en lista på måstegrejer på 7-8 punkter som kändes oändligt lång och oöverkomlig. Men så började jag ta tag i den (efter många dagars uppskjutande) och det tog bara någon timme så var det mesta gjort. Hur onödigt var det inte att gå och skjuta på det och ha den där listan petandes i ryggen hela tiden?
Stress är så mycket mer än bara stress och det finns också stress jag är oändligt bra på att hantera. Som stress över vad alla andra pysslar med till exempel. Stress som kommer i form av dålig energi från andra personer som har en tendens att överföras till en själv. Jag läser inga kvällstidningar, inga skvallertidningar och är duktig på att radera bloggar, som ger mig negativ energi, ur mitt medvetande. Jag tycker att det har haft stor effekt på min ”livssyn”. Den andra stressen, som jag ännu inte hanterar lika prickfritt, påverkar mer mitt vardagsliv. Men – det första steget är att inse sitt problem och jag har gjort en stor, fet check på den insikten för rätt länge sedan. Det är bara det att fasen det tar att komma till rätta med problemet är så oändligt lång.
Stressfritt
[…] samtal. Eller om jag måste åka till posten för att frankera ett brådskande brev. Jag såg att Träningsglädjes-Sara tog upp i princip samma sak här om dagen och kanske kan hon och jag bilda en stödgrupp. För det […]
[…] samtal. Eller om jag måste åka till posten för att frankera ett brådskande brev. Jag såg att Träningsglädjes-Sara tog upp i princip samma sak här om dagen och kanske kan hon och jag bilda en stödgrupp. För det […]
Klokt! Samma här! att lära sig leva med att små dörrar och fönster halvöppna hela tiden med information som strömmar runt en och att ALDRIG FÖR HELSKOTTA BLI KLAR det krävs en del insikts. Man får acceptera att det är på ett visst sätt och visst är det underbart att släppa vad alla andra gör!?
Klokt! Samma här! att lära sig leva med att små dörrar och fönster halvöppna hela tiden med information som strömmar runt en och att ALDRIG FÖR HELSKOTTA BLI KLAR det krävs en del insikts. Man får acceptera att det är på ett visst sätt och visst är det underbart att släppa vad alla andra gör!?
Åh vad jag känner igen mig! Att skjuta upp grejer som är ett telefonsamtal eller ett mail bort från att fixas är ju så urbota korkat, och ändå går jag och gruvar mig länge innan jag verkligen tar tag i det. Ibland är det inte helt rationellt. Jag är rätt bra på att ta tag i de stora projekten men låter ”surdegarna” stå kvar och växa onödigt mycket.
Åh vad jag känner igen mig! Att skjuta upp grejer som är ett telefonsamtal eller ett mail bort från att fixas är ju så urbota korkat, och ändå går jag och gruvar mig länge innan jag verkligen tar tag i det. Ibland är det inte helt rationellt. Jag är rätt bra på att ta tag i de stora projekten men låter ”surdegarna” stå kvar och växa onödigt mycket.
Usch, jag är likadan. Kan gå och oroa mig och stressa upp mig i flera dagar över små grejer som sen går supersnabbt att fixa…
Usch, jag är likadan. Kan gå och oroa mig och stressa upp mig i flera dagar över små grejer som sen går supersnabbt att fixa…
Jo, stress är farligt. Jag tog beslutet att sluta titta på mord på tv, typ CSI och andra liknande serier. Dels är de ofta rätt dåliga, men även om de är bra, så lämnar de spår av tankar innan man somnar av oro och nä, ingen bra känsla alls. Jag mår antingen illa av att barn far illa i världen eller ligger och fantiserar om hur jag själv ska bli mördad…och det har faktiskt blivit bättre nu, jag kan fortfarande må illa över att barn far illa så klart, men hellre på dagtid och att jag försöker dra mitt strå till stacken än när jag ska sova och inget kan göra.
Jo, stress är farligt. Jag tog beslutet att sluta titta på mord på tv, typ CSI och andra liknande serier. Dels är de ofta rätt dåliga, men även om de är bra, så lämnar de spår av tankar innan man somnar av oro och nä, ingen bra känsla alls. Jag mår antingen illa av att barn far illa i världen eller ligger och fantiserar om hur jag själv ska bli mördad…och det har faktiskt blivit bättre nu, jag kan fortfarande må illa över att barn far illa så klart, men hellre på dagtid och att jag försöker dra mitt strå till stacken än när jag ska sova och inget kan göra.
Känner igen mig!
Har blivit bättre på att hålla andras oro borta från mig men det är så oändligt mycket svårare med det som rör mig.
Jag är också duktig på att stressa upp mig över saker jag ska göra speciellt om det är jobbiga saker. Då skjuter jag det gärna ifrån mig så länge det bara går med resultat att massor av energi försvinner. Som du!
Det tar tid att förändra sig även fast jag skulle önska att det gick fortare.
Känner igen mig!
Har blivit bättre på att hålla andras oro borta från mig men det är så oändligt mycket svårare med det som rör mig.
Jag är också duktig på att stressa upp mig över saker jag ska göra speciellt om det är jobbiga saker. Då skjuter jag det gärna ifrån mig så länge det bara går med resultat att massor av energi försvinner. Som du!
Det tar tid att förändra sig även fast jag skulle önska att det gick fortare.
Ja, stress… den negativa stressen/energin har jag blivit duktig på att hantera, den positiva är det däremot värre med. Jag vill så mycket, hela tiden… insikterna har jag också men precis som du kommer jag aldrig dit. Vi kämpar vidare helt enkelt!
Ja, stress… den negativa stressen/energin har jag blivit duktig på att hantera, den positiva är det däremot värre med. Jag vill så mycket, hela tiden… insikterna har jag också men precis som du kommer jag aldrig dit. Vi kämpar vidare helt enkelt!
Mm, jag vet hur det är, jag är också där nu. Mitt i stressen, där jag nästan brister och får hjärtklappning om någon framför mig i affären går för långsamt, eller någon inte svarar när jag ringer och så vidare… För mig beror det inte heller på andra, utan enbart på mig själv. Hur jag ser på saker och att jag aldrig är nöjd med mina prestationer. Filar på ett långt inlägg om det men det är svårt att uttrycka sina tankar och innersta känslor. Jag hittade några små redskap i ditt inlägg, och i kommentarerna, som jag ska plocka med mig i vägen mot mindre stress. Tack!
Mm, jag vet hur det är, jag är också där nu. Mitt i stressen, där jag nästan brister och får hjärtklappning om någon framför mig i affären går för långsamt, eller någon inte svarar när jag ringer och så vidare… För mig beror det inte heller på andra, utan enbart på mig själv. Hur jag ser på saker och att jag aldrig är nöjd med mina prestationer. Filar på ett långt inlägg om det men det är svårt att uttrycka sina tankar och innersta känslor. Jag hittade några små redskap i ditt inlägg, och i kommentarerna, som jag ska plocka med mig i vägen mot mindre stress. Tack!
Jag har samma problem, att komma över visa trösklar som att ringa telefonsamtal, det stressar mig något fruktansvärt trots att jag utan problem har kundkontakt när jag är på jobbet.
Jag har samma problem, att komma över visa trösklar som att ringa telefonsamtal, det stressar mig något fruktansvärt trots att jag utan problem har kundkontakt när jag är på jobbet.
Ja, usch – jag känner igen mig alldeles för väl. Tråkigt att du också känner så. Det är inte kul när det känns som att allt blir till krav och man bara vill gömma sig bakom en sten i skogen till slut.
En viktig sak, som jag faktiskt på riktigt föresatt mig, är att försöka avdramatisera saker, dra ner på prestationsångesten och hittills funkar det faktiskt rätt bra. Det mesta som stressar mig är egentligen positiva grejer, och när jag blir snällare mot mig själv och sänker kraven lite så blir de ju också det. Tex att bjuda hem någon på middag – den måste inte vara perfekt, förhoppningsvis kan mitt sällskap väga upp en miss i tillagningen..:)
Jag övar också positivt tänkande, mkt effektivt mot stress… Att titta på härliga gamla bilder och läsa gamla glada inlägg jag skrivit, det har blivit mitt bästa vapen mot den där (egentligen icke-befintliga) vardagsstressen. Det gör att jag kan bryta tankarna, och få en bra känsla i kroppen snabbt!
Ja, usch – jag känner igen mig alldeles för väl. Tråkigt att du också känner så. Det är inte kul när det känns som att allt blir till krav och man bara vill gömma sig bakom en sten i skogen till slut.
En viktig sak, som jag faktiskt på riktigt föresatt mig, är att försöka avdramatisera saker, dra ner på prestationsångesten och hittills funkar det faktiskt rätt bra. Det mesta som stressar mig är egentligen positiva grejer, och när jag blir snällare mot mig själv och sänker kraven lite så blir de ju också det. Tex att bjuda hem någon på middag – den måste inte vara perfekt, förhoppningsvis kan mitt sällskap väga upp en miss i tillagningen..:)
Jag övar också positivt tänkande, mkt effektivt mot stress… Att titta på härliga gamla bilder och läsa gamla glada inlägg jag skrivit, det har blivit mitt bästa vapen mot den där (egentligen icke-befintliga) vardagsstressen. Det gör att jag kan bryta tankarna, och få en bra känsla i kroppen snabbt!
Godmorgon!
Vilken härlig bild!
Stress är vanskligt men man får försöka leva här och nu!
Jag har precis som du, raderar allt negativt!
Man blir lätt på verkad, Det är det minsta man behöver!
Heja dej 😉
Ha en fin dag
Annette
Godmorgon!
Vilken härlig bild!
Stress är vanskligt men man får försöka leva här och nu!
Jag har precis som du, raderar allt negativt!
Man blir lätt på verkad, Det är det minsta man behöver!
Heja dej 😉
Ha en fin dag
Annette